Under de drygt hundra år som kuratorsyrket förekommit inom hälso- och sjukvården i Sverige har det gått från att vara en yrkeskategori utan specificerat krav på utbildning till att idag vara en legitimerad yrkestitel. Hälso- och sjukvårdskuratorn (HSK) verkar i en medicinsk kontext med uppgiften att utgöra en länk mellan det sociala perspektivet och det biomedicinska och det som urskiljer kuratorn från övriga professioner är den samhällsvetenskapliga kunskapsbasen. Ofta är HSK ensam i sin roll och i uppgiften att föra fram sitt perspektiv, utan kollegor som delar den samhällsvetenskapliga kunskapsbasen. Samtidigt råder inom vården i stort en psykosocial arbetsmiljö med många brister vilket blir tydligt inom forskning. Denna forskning är dock främst baserad på de vanligaste professionerna inom vården, läkare och sjuksköterskor. Hur den psykosociala arbetsmiljön ser ut för just HSK finns det däremot väldigt begränsat med forskning om. Därför har en narrativ litteraturöversikt gjorts med syftet att bidra med kunskap om vad som kan sägas om hälso- och sjukvårdskuratorers upplevda handlingsutrymme som social förespråkare i en annars strikt medicinsk kontext på sjukhus. Samt att utifrån detta se om eller hur det påverkar deras psykosociala arbetsmiljö. De sammanställda artiklarna har analyserats med hjälp av tematisk analys varpå två teman skapades; Yrkesroll med subteman delaktighet, samarbete och helhetssyn, samt Handlingsutrymme med subteman organisatoriska system, ledningsstruktur och utmaningar. Den teoretiska och begreppsliga utgångspunkten var Arbetsmiljö med fokus på psykosocial arbetsmiljö samt Krav- och kontrollmodellen. Resultatet visar på att det tycks finnas många hinder i förverkligandet av de faktorer som ska uppfyllas för en god psykosocial arbetsmiljö för HSK på sjukhus. Ökade krav på effektivitet, kontroll och snabba utskrivningar har en negativ inverkan på HSK handlingsutrymme, särskilt när förståelsen för HSK roll är liten hos övriga professioner. De slutsatser som dras är att många HSK upplever en undermålig psykosocial arbetsmiljö inom sjukhusen och att deras handlingsutrymme kan begränsas utifrån deras position som social förespråkare i den medicinska kontexten samt i förhållande till den styrning och de krav som ställs från sjukhussystemet.