Barn som far illa är ett begrepp med många betydelser. Barn kan fara illa såväl psykiskt som fysiskt på flera olika sätt, varav misshandel, försummelse och sexuella övergrepp bara är några. Det har förekommit i alla tider att barn far illa, men i takt med att det har uppmärksammats och ifrågasatts har det tillkommit lagar för att skydda barnen från att behandlas illa. En av dessa är anmälningsplikten i Socialtjänstlagen (14 kap. 1 § SoL), vilken bland annat innebär att alla som arbetar inom förskolan (oavsett befattning) är skyldiga att anmäla varje misstanke om att ett barn far illa till socialtjänsten. Det här arbetet syftar till att undersöka hur personal i förskolan förhåller sig till sin anmälningsplikt, hur de uppfattar begreppet ”barn som far illa” samt hur de agerar då misstanke väcks om att barn far illa. Genom semistrukturerade intervjuer med sex förskollärare har en bild vuxit fram av en anmälningsplikt som är självklar och obestridlig i lagtexten, men som i verkligheten inte alltid är okomplicerad. Trots att lagtexten är tydlig med att varje misstanke om att barn far illa ska anmälas, är det inte alltid detta sker. Orsakerna till detta varierar och i intervjuerna framkommer hur förskolepersonal resonerar kring frågan och vilka aspekter de själva anser påverkar beslutet om att göra, eller inte göra, en orosanmälan sedan misstanke väckts om att ett barn far illa.
Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:lnu-57396 |
Date | January 2016 |
Creators | Storm, Sara |
Publisher | Linnéuniversitetet, Institutionen för utbildningsvetenskap (UV) |
Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
Language | Swedish |
Detected Language | Swedish |
Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
Format | application/pdf |
Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0026 seconds