När en konkursförvaltare förvaltar ett konkursbo, måste han välja vilka frågor i konkursen som är värda att driva och vilka frågor som riskerar att kosta mer än den potentiella nyttan av en framgångsrikt driven fråga. Alla beslut som förvaltaren ställs inför, ska fattas med beaktande av den allmänt formulerade bestämmelsen i 7 kap. 8 § konkurslagen (1987:672) om att tillvarata borgenärernas gemensamma rätt och bästa. Utifrån den bestämmelsen finns det olika åsikter inom doktrinen avseende vilken metod förvaltaren ska tillämpa för att uppnå bestämmelsens ändamål. Förespråkare för metoden tillgångsmaximering menar att vissa frågor som förvaltaren ställs inför, ska beslutas av konkursborgenärerna och inte av konkursförvaltaren. Dessa frågor betecknas medlemsfrågor och avser i regel åtgärder som inte tillför konkursboet ökade till-gångar, men som likväl kan gynna borgenärerna. Förespråkare för metoden utdelningsmaxime-ring menar att det ingår i förvaltarens åligganden att ta beslut även i dessa medlemsfrågor. Rättsutvecklingen inom konkursrätten har medfört dels att konkursboet numer ses som en juri-disk person och inte enbart en förmögenhetsmassa, dels att konkursförvaltarens koppling till borgenärerna har försvagats och numer är indirekt. Rättsutvecklingen talar därför för att förval-taren ska agera som konkursboets företrädare och tillvarata borgenärernas intressen indirekt, genom att tillgångsmaximera konkursboet. Metoden gynnar främst resursstarka borgenärer med kunskap inom konkursrätt. Det faktum att förvaltaren har fått en mer självständig roll och med ett vidgat ansvarsområde utöver de strikt borgenärsorienterade frågorna, talar däremot för att metoden utdelningsmaximering bör tillämpas. Ytterligare stöd för utdelningsmaximering är att kraven för vem som får vara konkursförvaltare har skärpts, vilket innebär att förvaltaren kan anses lämplig att fatta adekvata beslut även i medlemsfrågor, samt att metoden ger förvaltaren större möjligheter att påverka borgenärernas utdelning positivt. Metoden gynnar främst resurs-svaga borgenärer utan kunskap inom konkursrätt och förefaller vara marginellt mer lämpad utifrån ändamålet i 7 kap. 8 § konkurslagen. Att fastställa den ena eller den andra metoden som gällande rätt, vore emellertid att begränsa förvaltaren i sitt uppdrag, eftersom borgenärers behov kan variera. Det finns således ett värde i att kunna välja metod. För att avgöra vad som är en borgenärers rätt och bästa, måste först borgenärens behov fastställas. En resurssvag borgenär kan ha en avsevärd nytta av att låta för-valtaren avgöra medlemsfrågorna, medan en resursstark borgenär kan gynnas av ett större in-flytande i konkursen. Skulle borgenärernas behov krocka, torde förvaltaren vara väl lämpad att fatta beslut även i frågan om vilken metod som ska tillämpas.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:liu-175661 |
| Date | January 2021 |
| Creators | Sparrnäs, Henrik |
| Publisher | Linköpings universitet, Affärsrätt, Linköpings universitet, Filosofiska fakulteten |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0025 seconds