No description available.

The legal discourse about bankruptcy matters is blurred and often inconsistent as regards the legal classification. That is detrimental, because the legal classification determines not the final and multilayered rule, but the starting point for the legal argumentation and several fundamental issues of law, such as the creditors’ relation to the bankruptcy estate, the character of debtor’s divestment and the ownership of the estate. Bankruptcy can, in short, be classified as a complex civil litigation between partly the creditors and the debtor, partly the creditors mutually (the Litigation Theory), complemented by a principle that the debtor loses his legal capacity upon the opening of the proceeding (the Administration Theory). Another possibility is that bankruptcy should be regarded as a general distraint upon debtor’s assets, legally domiciled in the law of distraint. A third alternative is that bankruptcy is a trust for the distribution of debtor’s assets, similar to the division which must be made when a person is dead or disappeared (the Distribution Theory). A fourth possibility is that bankruptcy should be analyzed in the law of corporate entities. Then, bankruptcy briefly means that a bankruptcy estate is formed and immediately put into winding up (the Corporate Theory). The hallmarks of the Corporate theory are the special features that the creditors (neither the debtor nor the stakeholders or the property right holders) are members (shareholders) in the bankruptcy estate (the debtor only has the right to the residuals when the distribution is made) and that the ownership of the assets is legally transferred to the bankruptcy estate. The purpose of the thesis is to elucidate the ambiguity of the legal discourse and to present the Corporate Theory, which, in my opinion, has important advantages. The thesis starts with an introduction which is followed by some historical and comparative remarks (chapter 2 regarding Roman law and the law of the other Nordic countries except for Iceland). Chapter 3 briefly delineates the different theories. The Corporate Theory is developed in the following chapters of the thesis. Chapter 4 outlines the phases of the bankruptcy proceeding. Chapter 5 describes and exemplifies the systematics. Chapter 6 regards the bankruptcy estate in its qualification as a corporate entity. Chapter 7 concerns the organs of the bankruptcy estate, chapter 8 the enterprise and the objectives. The ownership of the assets is developed in chapter 9. Chapter 10 focuses on the different kind of interestholders in the bankruptcy estate. Chapter 11 and 12 regard the relation between the creditors; chapter 11 calls the shares into attention, while chapter 12 deals with some procedural aspects. Chapter 13 highlights the relation between debtor and creditor. That relation must be distinguished from the relation between the bankruptcy estate and its stakeholders (chapter 14). The thesis closes by a summarizing and evaluating rounding off in Swedish and English (chapter 15 and 16).

När en konkursförvaltare förvaltar ett konkursbo, måste han välja vilka frågor i konkursen som är värda att driva och vilka frågor som riskerar att kosta mer än den potentiella nyttan av en framgångsrikt driven fråga. Alla beslut som förvaltaren ställs inför, ska fattas med beaktande av den allmänt formulerade bestämmelsen i 7 kap. 8 § konkurslagen (1987:672) om att tillvarata borgenärernas gemensamma rätt och bästa. Utifrån den bestämmelsen finns det olika åsikter inom doktrinen avseende vilken metod förvaltaren ska tillämpa för att uppnå bestämmelsens ändamål. Förespråkare för metoden tillgångsmaximering menar att vissa frågor som förvaltaren ställs inför, ska beslutas av konkursborgenärerna och inte av konkursförvaltaren. Dessa frågor betecknas medlemsfrågor och avser i regel åtgärder som inte tillför konkursboet ökade till-gångar, men som likväl kan gynna borgenärerna. Förespråkare för metoden utdelningsmaxime-ring menar att det ingår i förvaltarens åligganden att ta beslut även i dessa medlemsfrågor. Rättsutvecklingen inom konkursrätten har medfört dels att konkursboet numer ses som en juri-disk person och inte enbart en förmögenhetsmassa, dels att konkursförvaltarens koppling till borgenärerna har försvagats och numer är indirekt. Rättsutvecklingen talar därför för att förval-taren ska agera som konkursboets företrädare och tillvarata borgenärernas intressen indirekt, genom att tillgångsmaximera konkursboet. Metoden gynnar främst resursstarka borgenärer med kunskap inom konkursrätt. Det faktum att förvaltaren har fått en mer självständig roll och med ett vidgat ansvarsområde utöver de strikt borgenärsorienterade frågorna, talar däremot för att metoden utdelningsmaximering bör tillämpas. Ytterligare stöd för utdelningsmaximering är att kraven för vem som får vara konkursförvaltare har skärpts, vilket innebär att förvaltaren kan anses lämplig att fatta adekvata beslut även i medlemsfrågor, samt att metoden ger förvaltaren större möjligheter att påverka borgenärernas utdelning positivt. Metoden gynnar främst resurs-svaga borgenärer utan kunskap inom konkursrätt och förefaller vara marginellt mer lämpad utifrån ändamålet i 7 kap. 8 § konkurslagen. Att fastställa den ena eller den andra metoden som gällande rätt, vore emellertid att begränsa förvaltaren i sitt uppdrag, eftersom borgenärers behov kan variera. Det finns således ett värde i att kunna välja metod. För att avgöra vad som är en borgenärers rätt och bästa, måste först borgenärens behov fastställas. En resurssvag borgenär kan ha en avsevärd nytta av att låta för-valtaren avgöra medlemsfrågorna, medan en resursstark borgenär kan gynnas av ett större in-flytande i konkursen. Skulle borgenärernas behov krocka, torde förvaltaren vara väl lämpad att fatta beslut även i frågan om vilken metod som ska tillämpas.

Syftet med denna kandidatuppsats är att beskriva gällande rätt kring om och när en konkursgäldenärs skiljeavtal binder dess konkursbo samt konsekvenserna av detta. I dagsläget är rättsområdet osäkert och enbart grundat på praxis, uppsatsen utreder därför även om lagstiftning eller annan utveckling på området är erforderlig. Det har i praxis konstaterats att en konkursgäldenärs skiljeavtal binder dess konkursbo då tvister gäller obligationsrättsliga anspråk och bevakningsförfaranden är aktuella. I praxis kan vidare konstateras att i tvister av sak- och föreningsrättslig karaktär är ett konkursbo inte bundet av konkursgäldenärs skiljeavtal. Tvister avgörs då i enlighet med konkursrättens tvistlösningsmetoder. Juridisk metod används för att beskriva gällande rätt och för att bringa klarhet i de grundläggande bestämmelserna på området används en deskriptiv metod. En problemorienterad metod används för att analysera rättsläget. Konsekvenserna av att ett konkursbo är bundet av konkursgäldenärens skiljeavtal är att en borgenär kan, genom sin skiljeklausul, komma att tillgodogöra sig mer ur konkursboets egendomsmassa än övriga borgenärer med bevakade fordringar i konkursen som inte avtalat om skiljeförfarande. Att konkursboet i obligationsrättsliga fall är bundet att tvista i ett skiljeförfarande, trots att boet inte existerat vid skiljeavtalets uppkomst, innebär att en kollision mellan offentlig- och civilrätt uppstår. Författarna anser avslutningsvis att konkursgäldenärs skiljeklausul inte ska binda dess konkursbo. De sak- och föreningsrättsliga rättsfallen är mer klara i sina argument och utveckling av rättsläget bör därför, enligt författarna, ske i samförstånd med dessa bedömningar. / The purpose of this bachelor’s thesis is to investigate current law whether if and when a bankruptcy debtor’s arbitration agreement is binding towards its bankrupt’s estate and the consequences of this. The legal position is in the current situation uncertain and is solely based on legal cases; the thesis investigates therefore whether legislation or other development within the area is required.  It has been stated through legal cases that bankruptcy debtor’s arbitration agreement is binding towards its bankruptcy estate when the conflict refers to claims on law of obligations and when monitoring procedures are in question. Case law furthermore state that the bankruptcy estate is not bound by its bankruptcy debtor’s arbitration agreement in conflicts concerning law of property and rights of association. A traditional legal method has been used in order to investigate current law and a descriptive method has been used to clarify the fundamental provisions in the area. A problem-oriented method has been used in order to analyze the legal position. The consequences of the binding effect of the arbitration agreement towards the bankruptcy’s estate is that a creditor can, through its arbitration clause, utilize more from the bankruptcy’s estate property than the rest of the creditors, whom have not agreed on an arbitration clause. That the bankruptcy’s estate is considered forced to dispute in arbitration, even though the bankruptcy’s estate did not exist when the arbitration agreement occurred, implies that an impact between public- and civil law arises. The authors consider that the bankruptcy’s debtor arbitration clause should not be binding towards its bankruptcy’s estate. The authors is of the opinion that the case law conflicts concerning law of property and rights of association are more clear in their argument’s and development of the legal position should take guidance from these legal cases.