”Armarna började domna och sticka, kroppen började skaka och dra ihop sig som i kramper och andningen blev ytlig och snabb ... kroppen blev som ett gummiband spänt till det yttersta, samtidigt som det kändes som att någon suddade ut mina kanter. Armarna blev suddiga och benen likaså. Någon knäppte på gummibandet så att hela kroppen ryckte. Jag befann mig på gränsen och kroppen ville gå över i det okontrollerade, men min hjärna höll emot. Det kändes som att jag ville släppa taget och gå över i okontrollerad hyperventilering tills jag inte behövde känna mer. ...Det är den här känslan jag är rädd för. Och det är den känslan jag måste dyka in i för att neutralisera. Det är det jag behöver hjälp med. Efteråt är jag matt. Och tom. Som att jag sprungit en mil och lyft ett ton. Och så är jag förvånansvärt klar i huvudet. Som att någon dragit åt sidan den gardin som jag satt upp mellan mig och alla minnen och känslor kopplade till det här. Igår såg jag otroligt tydligt att det var detta som hände mig för ett år sen (på audition) i Düsseldorf. Men jag har varken vågat eller kunnat se det för vad det var. En panikattack.” Det här är ett citat från min dagbok, skrivet 2 april 2018. Jag skulle då ha varit mitt uppe i min examensproduktion på Operahögskolan i Stockholm. I juni samma år skulle jag ha tagit min Masterexamen och genom det avslutat sju års utbildning för att bli operasångerska. Istället hade jag, en vecka tidigare, fått höra av mig till skola, familj och läkare med beskedet; Jag klarar inte det här längre. Idag, tre år senare, möjliggör en global pandemi att jag fullföljer min examen. Att det dröjt tre år har inte att göra med att jag varit kvar i det tillstånd av utbrändhet jag var i 2018, tvärt om, jag har inte haft möjlighet eftersom jag arbetat heltid sedan dess. Jag vill inte uttrycka det som att jag tog mig tillbaka för det sätt jag levde mitt liv innan jag sjukskrevs med utmattningsdepression är inte ett tillstånd att sträva efter. Nej, jag anser snarare att jag tagit mig igenom det. Gått framåt, stärkt av mina upplevelser. Tiden som gått, samt den arbetslivserfarenhet jag samlat på mig sedan dess gör att jag nu vill ta tillfället i akt att reflektera kring hur jag hamnade där jag gjorde 2018 samt hur jag tog mig vidare. Jag kommer att utgå ifrån mina egna erfarenheter, men min förhoppning är att de kan ligga till grund för en bredare reflektion kring varför operasångare i slutet av sin utbildning och början av sin karriär tycks så sårbara för stress och prestationsångest. Kanske kan min berättelse väcka tankar hos andra sångare? Och kanske kan organisationen kring dem dra lärdom från den och arbeta för att förhindra att det går så långt som det gjorde för mig.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:uniarts-1000 |
| Date | January 2021 |
| Creators | Sventelius, Emma |
| Publisher | Stockholms konstnärliga högskola, Institutionen för opera |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0022 seconds