Syftet med uppsatsen är att undersöka Siri Derkerts och Vera Nilssons betydelse för att vi har konst i tunnelbanan idag. SL kallar tunnelbanan för ”världens längsta konstutställning” och drygt 200 konstnärer har bidragit till utsmyckningen och gestaltningen av de semi-offentliga rum som tunnelbanan utgör. Den första oktober 1950 invigs den första tunnelbanesträckan och dessa nya tunnelbanestationer hade ingen konst. Debatten om konstsmyckningar i tunnelbanan tog fart redan innan den första tunnelbanestationen öppnade. 1955 tog Stockholms stadsfullmäktige beslutet att det ska vara konst i tunnelbanan. Staden och Stockholms spårvägar utlyste en tävling 1956 om vem som får smycka T-Centralen. Nilsson och Derkert, som initierat tävlingen, fanns bland de konstnärer som fick uppdraget att smycka T-Centralen som invigdes 1957: Vera Nilsson med mosaikpelaren Det Klara som trots allt inte försvinner (1957) och Siri Derkert med Linje (1958) en pelare i betong, även kallad Kvinnopelaren.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:su-196942 |
| Date | January 2021 |
| Creators | Taivassalo Wikholm, Pamela |
| Publisher | Stockholms universitet, Institutionen för kultur och estetik |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0741 seconds