<p>Syftet med uppsatsen har varit att undersöka Siri Derkerts Sverigeväggen 1967-69, främst genom att studera skisserna till verket. Derkert gjorde väldigt många skisser på familjemedlemmar, vänner och andra närstående och detta blev en kraftkälla som användes mot en pressande omvärld. Alla de skisser hon gjorde och sparade kunde hon senare plocka fram för att använda till olika verk och sammanhang. Till Sverigeväggen finns ett mycket omfattade skissmaterial som i viss mån bygger på återanvända skisser, bland annat på kursdeltagare från Fogelstad, där även Derkert var deltagare vid ett flertal tillfällen. </p><p>Derkerts porträttskisser är väldigt abstraherade och det kan vara svårt att se vilka de föreställer. De numera väldigt ömtåliga skisser är gjorda på papper, plastfilm, tidningspapper och smörpapper. Men hjälp av en nål är vissa av skisserna på plastfilm hopsatta med andra skisser på papper, vilket var ett sätt för Derkert att testa hur de skulle fungera tillsammans utan att behöva rita om dem. Om pappret hon skissade på inte skulle räcka till, satte hon helt enkelt ett större papper under och fortsatte att skissa ut på det nya pappret. Derkert fotograferade vissa helhetsskisser av Sverigeväggen. På fotografiet kunde hon sedan retuschera de delar hon inte var nöjd med och eventuellt lägga till nya delar, samtidigt som hon hade kvar skissen intakt. </p><p>När man studerar skisserna får man på ett tidigt stadium intryck av att Derkert varit relativt klar över hur hon ville verket skulle se ut, och vilket budskap hon ville förmedla genom det. Verket har inte genomgått någon omfattande förändringsprocess, utan man kan se stora likheter med de tidiga skisserna. Man kan se en återanvändning av motiv i verket, då man bland annat i hennes verk Östermalmtorgs tunnelbanestation 1961-65 kan se former, figurer, ord och notskrifter som återfinns i Sverigeväggen, vilket kan tyda på återanvändning av skisser.</p><p>När man studerar verket upptäcker man ganska snart att det rör sig om ett politiskt budskap, vilket hon får fram genom bland annat de kända personer hon gestaltar, texterna och det tydliga fredsmärket. Texterna har en stor betydelse för Sverigeväggen då de förstärker och tydliggör verkets budskap och uttryck. Derkert var intresserad av att gestalta verkligheten omkring sig, till exempel vänner, familj och naturen. Men hon brann även för stora samhällsfrågor, som kvinnosaken, freden och miljöfrågor. Dessa frågor återspeglas på ett livfullt sätt i hennes konst. Derkert sökte inte avbilda det vackra. Det sägs till och med att hon var rädd för det vackra och hade mycket bestämda åsikter om hur hon ville skildra personer, vilket framgår av skisser till porträtten som förekommer i Sverigeväggen. Hon har inte försökt att göra dem vackra, utan så som hon såg deras personlighet. Detta tycks samtidigt ha varit en spegling av hennes eget inre.</p>

Syftet med uppsatsen har varit att undersöka Siri Derkerts Sverigeväggen 1967-69, främst genom att studera skisserna till verket. Derkert gjorde väldigt många skisser på familjemedlemmar, vänner och andra närstående och detta blev en kraftkälla som användes mot en pressande omvärld. Alla de skisser hon gjorde och sparade kunde hon senare plocka fram för att använda till olika verk och sammanhang. Till Sverigeväggen finns ett mycket omfattade skissmaterial som i viss mån bygger på återanvända skisser, bland annat på kursdeltagare från Fogelstad, där även Derkert var deltagare vid ett flertal tillfällen. Derkerts porträttskisser är väldigt abstraherade och det kan vara svårt att se vilka de föreställer. De numera väldigt ömtåliga skisser är gjorda på papper, plastfilm, tidningspapper och smörpapper. Men hjälp av en nål är vissa av skisserna på plastfilm hopsatta med andra skisser på papper, vilket var ett sätt för Derkert att testa hur de skulle fungera tillsammans utan att behöva rita om dem. Om pappret hon skissade på inte skulle räcka till, satte hon helt enkelt ett större papper under och fortsatte att skissa ut på det nya pappret. Derkert fotograferade vissa helhetsskisser av Sverigeväggen. På fotografiet kunde hon sedan retuschera de delar hon inte var nöjd med och eventuellt lägga till nya delar, samtidigt som hon hade kvar skissen intakt. När man studerar skisserna får man på ett tidigt stadium intryck av att Derkert varit relativt klar över hur hon ville verket skulle se ut, och vilket budskap hon ville förmedla genom det. Verket har inte genomgått någon omfattande förändringsprocess, utan man kan se stora likheter med de tidiga skisserna. Man kan se en återanvändning av motiv i verket, då man bland annat i hennes verk Östermalmtorgs tunnelbanestation 1961-65 kan se former, figurer, ord och notskrifter som återfinns i Sverigeväggen, vilket kan tyda på återanvändning av skisser. När man studerar verket upptäcker man ganska snart att det rör sig om ett politiskt budskap, vilket hon får fram genom bland annat de kända personer hon gestaltar, texterna och det tydliga fredsmärket. Texterna har en stor betydelse för Sverigeväggen då de förstärker och tydliggör verkets budskap och uttryck. Derkert var intresserad av att gestalta verkligheten omkring sig, till exempel vänner, familj och naturen. Men hon brann även för stora samhällsfrågor, som kvinnosaken, freden och miljöfrågor. Dessa frågor återspeglas på ett livfullt sätt i hennes konst. Derkert sökte inte avbilda det vackra. Det sägs till och med att hon var rädd för det vackra och hade mycket bestämda åsikter om hur hon ville skildra personer, vilket framgår av skisser till porträtten som förekommer i Sverigeväggen. Hon har inte försökt att göra dem vackra, utan så som hon såg deras personlighet. Detta tycks samtidigt ha varit en spegling av hennes eget inre.

This essay is a comparative study and a semiotic analysis of a selection of artworks from the artists Sigrid Hjertén and Siri Derkert. The purpose of this paper is to study the artworks from a gender perspective. The purpose is also to examine if there are reflections and connections in their art that reflects both of the artist lives and if they in some way exceeded the norm. From each artist I have chosen artworks with similar motives, a self-portrait, one where they have painted their children, and one of an exotic woman. / Denna uppsats är en komparativ studie där ett urval verk av konstnärerna Sigrid Hjertén och Siri Derkert analyseras semiotiskt. Studiens syfte är att ur ett genusperspektiv studera om det finns reflektioner och kopplingar i deras konst som speglar deras liv och om de i sitt skapande på något sätt överskred normen. De urval verk som uppsatsen berör är tre konstverk från respektive konstnär med liknande motiv, ett självporträtt, ett verk där deras barn är avbildade och slutligen ett verk där bägge konstnärerna avbildat en ”exotisk kvinna”.

Syftet är att undersöka tre konstnärers olika tillvägagångssätt att förmedla politiska budskap i bildvävnader under 1960- och 1970-talet i Sverige. Med utgångspunkt i Siri Derkert, Maria Adlercreutz och Sandra Ikses konstnärskap och formvärld görs en kvalitativ litteraturstudie. Utifrån motiv, material och hantverkstekniker undersöks hur de arbetar med det politiska budskapet. Siri Derkert producerar två bildvävar under 1960-talet. Att som konstnär prova de textila materialen ligger till viss del i tiden. Med Edna Martin som konstnärlig ledare på Handarbetes Vänner (HV) uppstår flera samarbeten mellan konstnärer och HV som utvecklar textilväven mot konsten från nyttotextil. Miljöengagemanget är ett tydligt budskap i väven Vad sjunger fåglarna???? av Siri Derkert som är en av Sveriges första textila vävnader med ett politiskt budskap. Motivet uttrycks i ett formspråk som har släktskap med collage. Maria Adlercreutz arbetar tydligt med fotografiets realism och tillskillnad från Derkert har hon en utbildning inom textil och väver sina vävnader själv. Sandra Ikse är även hon utbildad inom textil men arbetar mer med tekniken och materialets strukturer i sitt uttryck. Derkert representerar 1960-talet i studien, Adlercreutz och Ikse 1970-talet. Hantverksskickligheten och materialets traditionella kontext blir en del av budskapet i väven vilket Ikse och Adlercreutz även utnyttjar aktivt.

<img src="file:///page1image8680" /> Uppsatsen avhandlar de konstnärliga gestaltningarna i Stockholms tunnelbana i relation till politiskt inflytande. Stockholms tunnelbane-system består av 109 kilometer spår och 100 stationer. Drygt 90 av dessa har idag konstnärliga gestaltningar. Konsten är närvarande i såväl biljetthallar som på perronger. Här finns varierande konstupplevelser i form av skulpturer, mosaiker, målningar, installationer, ristningar och reliefer. Över 150 konstnärer har arbetat med den permanenta konsten sedan 1960-talet. De empiriska exempel som jag utgår från i studien är Ristningar i Naturbetong (1961-1965) av Siri Derkert (1888-1973) och Snäckan (2016-) av Åsa Jungnelius (1974-). Syftet med min studie är att beskriva de politiska förutsättningarna för respektive upphandling och peka på hur dessa förändrats. Uppsatsen har tonvikt på frågor kring konstnärens ideologiska agenda kontra den byråkratiska process som omgärdar en offentlig upphandling. Studien visar att dessa förutsättningar spelar en dold men central roll i upphandlingarna. Det är på denna grund möjligt att sluta sig till att de politiska och ideologiska förutsättningarna spelar roll när konst ska upphandlas.

Syftet med uppsatsen är att undersöka Siri Derkerts och Vera Nilssons betydelse för att vi har konst i tunnelbanan idag. SL kallar tunnelbanan för ”världens längsta konstutställning” och drygt 200 konstnärer har bidragit till utsmyckningen och gestaltningen av de semi-offentliga rum som tunnelbanan utgör. Den första oktober 1950 invigs den första tunnelbanesträckan och dessa nya tunnelbanestationer hade ingen konst. Debatten om konstsmyckningar i tunnelbanan tog fart redan innan den första tunnelbanestationen öppnade. 1955 tog Stockholms stadsfullmäktige beslutet att det ska vara konst i tunnelbanan. Staden och Stockholms spårvägar utlyste en tävling 1956 om vem som får smycka T-Centralen. Nilsson och Derkert, som initierat tävlingen, fanns bland de konstnärer som fick uppdraget att smycka T-Centralen som invigdes 1957: Vera Nilsson med mosaikpelaren Det Klara som trots allt inte försvinner (1957) och Siri Derkert med Linje (1958) en pelare i betong, även kallad Kvinnopelaren.

The aim of this study is to analyse the contemporary art critical reception of Siri Derkert’s Ristningar i naturbetong (translates to Engravings in natural concrete) (1965) at the metro station of Östermalmstorg in central Stockholm, and further contextualising the reception within the art debate of modern and public art in 1960’s Sweden. Using linguist Norman Fairclough’s three step-discourse analysis as both methodological and theoretical starting points, combined with art historian Wolfgang Kemp's reception aesthetics, archived newspaper articles, principally from the year 1965, are read and analysed in the study. Aided by a thematic division of the analysis through the themes expression, content, material and permanence some broad conclusions can be made. The results of the study conclude the reception of Derkert’s public work of art as generally positive. There is a consensus in the view of Ristningar i naturbetong in its originality, expressivity, modernity and, in regards to material and technique, experimentality. The artwork’s musical elements, political statements and use of the Norwegian natural concrete, are to a high extent represented in the analyzed articles. In several places the language connotes religious themes in its comparisons of Derkert’s artwork to churches and cathedrals, an element in the reception that is interpreted as a way to enhance the future understanding and potential of the work of art.

I den här texten reflekterar jag kring hur erfarenheter av motstånd kan påverka min musik samt hur motstånd kan användas som verktyg i en skapandeprocess. Skapande är för mig motstånd, samt att göra motstånd. Motstånd kan här betyda tyngd och tryck, men verkar också som kraft och energi. Motstånd i den här texten är rörelser. Motstånd som håller emot, som trycker ned, som ger frustration och tyngd men också det motstånd som ger styrka och en sorts vild, ilsken glädje. Motståndskraft är avbrytande. Motstånd kan vara erfarenheter av förtryck, erfarenheter som sätter sig i kroppen. Motstånd ger kraft, och motstånd är närhet. Mitt konstnärliga examensprojekt har varit att komponera för en stråktrio, där jag undersökt intimiteten och den kroppsliga närheten i instrumentens klangkroppar samt mellan musikerna. Som en ingång till detta ämne skriver jag om motstånd, ett uttryck som finns i min musik och som även är ett perspektiv jag använder mig av i min skapandeprocess. För mig är det ordlösheten i det kroppsliga som fascinerar mig, det som intellektet inte kan formulera. Och i kroppen finns lyssnandet. Det är kroppens kunskap som vill uttrycka sig i musiken. Till grund för denna text ligger stycket ​Vridna, Vågsång​ som uruppfördes av Julija Morgan (violin), Tove Bagge (viola) och Hanna Cronhjort (kontrabas) den 16 april 2016. Under fem hela helger (från oktober 2015 till mars 2016) har vi provat idéer, improviserat, repeterat samt diskuterat motstånd, lyssnande och rum utifrån vad jag i denna text undersöker. / <p><strong>Bilagor:</strong></p><p>Bilaga 1 – Partitur: ​'Vridna, Vågsång' – Lo Kristenson</p><p>Bilaga 2 – Ljudinspelning från '​Martas och Los Examenskonsert'​ i S:t Johannes Kyrka, 16 april 2016. Uruppförande av Julija Morgan, Tove Bagge och Hanna Cronhjort.Durata: 30 minLjudmaterial i CD-format finns bifogad tillsammans text på Kungliga Musikhögskolans Bibliotek. Inspelning går även att lyssna på här:https://soundcloud.com/lo-kristenson</p><p>Bilaga 3 – Programblad från '​Martas och Los Examenskonsert'​ i S:t Johannes Kyrka, 16 april 2016.</p>