This academic paper examines the menstrual art that is seen as provocative in the contemporary art debate in Sweden. The paper problematizes menstrual art as a concept. Moreover, it critically examines how the concept of menstrual art has been received by politicians, art theorists and journalists. The ideas and artistic expressions in menstrual art have been analyzed using Kristeva’s psychoanalytic theory on abjection and Wasshedes verbalized form abjectification. As well as how the distinction between purity and dirt can be examined by using the ideas found in menstrual art. How do artists challenge prevailing societal structures and norms by creating menstrual art? Which ideas does the concept of menstrual art include? How did the concept of menstrual art become a controversial word in the contemporary debate in Sweden?

Syftet med uppsatsen är att undersöka Siri Derkerts och Vera Nilssons betydelse för att vi har konst i tunnelbanan idag. SL kallar tunnelbanan för ”världens längsta konstutställning” och drygt 200 konstnärer har bidragit till utsmyckningen och gestaltningen av de semi-offentliga rum som tunnelbanan utgör. Den första oktober 1950 invigs den första tunnelbanesträckan och dessa nya tunnelbanestationer hade ingen konst. Debatten om konstsmyckningar i tunnelbanan tog fart redan innan den första tunnelbanestationen öppnade. 1955 tog Stockholms stadsfullmäktige beslutet att det ska vara konst i tunnelbanan. Staden och Stockholms spårvägar utlyste en tävling 1956 om vem som får smycka T-Centralen. Nilsson och Derkert, som initierat tävlingen, fanns bland de konstnärer som fick uppdraget att smycka T-Centralen som invigdes 1957: Vera Nilsson med mosaikpelaren Det Klara som trots allt inte försvinner (1957) och Siri Derkert med Linje (1958) en pelare i betong, även kallad Kvinnopelaren.