Bidrog långdistanslöpning till att sätta fart på människans evolution? Flertalet forskare argumenterar för att långdistanslöpning var en viktig drivkraft i människans evolution. Men har den här teorin ben att stå på? Arkeologiska fynd visar att släktena Homo och Pan skiljdes åt för 4,6 till 6,2 miljoner år sedan. Det är vid den här tiden människans förfader gick sin egen väg med andra ord och blev bipedala. Trots att bipedala gångarter inkluderar gång och löpning, anses löpning inte generellt ha spelat en stor roll i människans evolution eftersom människan är, likt andra hominider, underlägsna sprinters jämfört med de flesta fyrfotade däggdjur. Den här uppsatsen, baserad på en kvalitativ metod med en abduktiv ansats, kommer att bedöma hur bra människan är på fortlöpande långdistanslöpning och narrativt granska den fysiologiska kapaciteten att springa långa distanser hos människor och andra däggdjur. Långdistanslöpning och löpning i allmänhet ställer dock en del fysiska krav på kroppens rörelse- och stödjeapparat. Tack vare en mångfald av fysiologiska egenskaper som möter dessa krav presterar människan anmärkningsvärt bra på att springa långa distanser. Dessa fysiologiska egenskaper kan delas in i fyra krav löpning utsätter kroppen för; energetik, muskuloskeletal styrka, stabilitet och temperaturreglering, varav många lämnar spår i skelettet. De fossila spåren av dessa egenskaper tyder på att förmågan att springa uppkom inom det mänskliga släktet och att löpning kan ha varit en bidragande faktor till utvecklandet av den mänskliga kroppsformen. / Did endurance running drive human evolution? Some researchers argue that endurance running was a key driving factor of human evolution. But does this theory have legs? Archaeological finds show that bipedalism is a key derived behaviour of hominins that originated after the divergence of the human and chimpanzee lineages. Although bipedal gaits include walking and running, running is generally considered to have played no major role in human evolution because humans, like other hominids, are poor sprinters compared to most quadrupedal terrestrial mammals. In this paper, based on a qualitative method with an abductive reasoning, I assess how well humans perform at sustained long-distance running and narratively review the physiological bases for endurance running capabilities in humans and other mammals. Endurance running and running in general expose the locomotor system for several physiological demands. Thanks to a diverse array of features that meet these demands, humans perform remarkably well at endurance running. These features can be divided into four types of demands posed by endurance running; energetics, musculoskeletal strength, stabilization and thermoregulation. Many of these features have left traces in the fossilized skeleton of early hominins for paleoanthropologist and other researchers to examine. The fossil evidence of these features suggests that endurance running originated in the genus Homo and may have been a contributing factor in the evolution of the human body form.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:lnu-54191 |
| Date | January 2016 |
| Creators | Schertell, Marcus |
| Publisher | Linnéuniversitetet, Institutionen för idrottsvetenskap (ID) |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.002 seconds