I skrivande stund föreligger viss oklarhet vad gäller fastighetmäklarlagens (2011:666) tillämpningsområde. I ett avgörande från Svea hovrätt[1] har problematiken kring huruvida fastighetsmäklarlagens bestämmelser är tillämpliga på kommersiella fastighetsförmedlingar konkretiserats. Frågeställningen har varit föremål för diskussion i motiven till fastighetsmäklarlagen, och efter hovrättens avgörande gett upphov till livlig debatt. Lagutskottet har i förarbetena till lagen framhållit att det inte kan betraktas såsom rimligt att man, i samband med en fastighetsförmedling vid en inkråmsaffär, ska vara tvungen att anlita både en företags- och en fastighetsmäklare eller att valet av överlåtelseform[2] ska tillmätas någon betydelse. Regeringen var av samma åsikt som Lagutskottet, men påpekade att det i praktiken ändå oftast anlitas advokater vid förmedlingar av denna typ. Någon särreglering av kommersiell fastighetsförmedling var därför inte på tal, enligt regeringen. Hovrätten valde i domskälen till förevarande mål att tillmäta det “värdejämförandebedömningskriterium”, vilket återfinns i förarbetena till fastighetsmäklarlagen, betydelse. Detta kriterium har av två förespråkare från Mäklarsamfundet kritiserats och domen är, enligt dem, att anse såsom “rättpolitiskt olämplig”. Vi har i analysen intagit ståndpunkten att domen inte är självklar, men att den går att anse som korrekt, vilket även en i uppsatsen omnämnd doktorand i mäklarrätt ansett, ur ett rättskälleperspektiv. Genomgående har vi eftersträvat att, i uppsatsen, utreda vilket tillämpningsområde fastighetsmäklarlagen har. Beroende på målets utgång i Högsta domstolen, vilket förväntas komma tidigast under sommaren 2015, kan det komma att stå klart huruvida en jurist är behörig att förmedla inkråm med tillhörande fastighet. Rättsläget är tillsvidare oklart med anledning av de i analysen, enligt oss, möjliga tolkningsförfaranden, vilka finns att tillgå vid fastställandet av gällande rätt. För att bemöta problematiken på detta område har vi resonerat kring vilken utformning lagen bör ha, för att i framtiden tillvarata de intressen som är i behov av en lagreglering. Sammantaget har vi, trots allt, ansett en avreglering av kommersiell fastighetsförmedling såsom bäst lämpad. [1]Mål nr B 4377-14. [2]Härvid åsyftas andels- eller inkråmsaffär. / At the time of writing there is some ambiguity in terms of the Estate Agents Act´s (SFS 2011:666) scope. In a ruling by the Svea Court of Appeal[1] the problem of whether the real estate brokerage Act's provisions apply to commercial real estate agencies has materialized. The issue has been discussed in the preamble to the Estate Agents Act, and raised to a lively debate after the decision in the Court of Appeal. Committee on Civil Law has stated in the legislative history of the Act that it can not be regarded as reasonable that one, in an asset deal, is forced to hire both a business and a real estate agent or that the choice of the transfer form, share or asset deal, will attract some importance. The Government was of the same opinion as the Committee on Civil Law, but pointed out that in practice lawyers in offices, of this type, are often hired. No special regulation of commercial real estate was deemed necessary according to the Government. In the foundations of the decisions of the present case, the Court of Appeal decided to measure the "dividing line criterium” importance. The criterium is found in the legislative history of the Estate Agents Act and has been criticized by two proponents from the Association of Swedish Real Estate Agents. The judgment is according to the proponents considered as "inappropriate according to a legal source perspective". In the analysis we have taken the standpoint, that the judgment is not obvious but that it can be regarded as correct. A standpoint also shared with a graduate student in brokerage right, mentioned below. Throughout this essay we have endeavored to explore which scope the Estate Agents Act has. Depending on the outcome of the case in the Supreme Court, which is expected at the earliest in summer 2015, it may come to be clear whether a lawyer is authorized to convey property associated with assets. The legal position is also, according to us, unclear because of the in the analysis possible interpretation procedures, which are available in the determination of the applicable law. In order to address the problems in this area we have discussed which design the Estate Agents Act should have, in order to ensure the interests which in the future are in need of legal regulation. After all we have considered the deregulation to be the best suited. [1]Objective no. B 4377-14.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:liu-119485 |
| Date | January 2015 |
| Creators | Brinck, Christine, Lindau, Johanna, Kjellström, Anna |
| Publisher | Linköpings universitet, Affärsrätt, Linköpings universitet, Filosofiska fakulteten, Linköpings universitet, Affärsrätt, Linköpings universitet, Filosofiska fakulteten, Linköpings universitet, Affärsrätt, Linköpings universitet, Filosofiska fakulteten |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.003 seconds