Populärmusik svämmar över av harmoniska förlopp hämtade ur både folk- och konstmusik, vilket har föranlett att inget samförstånd finns kring huruvida sådan musik bör analyseras. Det har emellertid gjorts analyser av angloamerikansk populärmusik utifrån neo-Riemanniansk teori, där musikanalytikerna menat att detta förfarande haft god förklaringskraft. Ambitionen med denna studie var att bidra till neo-Riemanniansk teoriutveckling. Detta genom att analysera ackordprogressioner från fyra svenska populärmusikaliska verk, där vedertagna analysverktyg, som exempelvis funktionsanalys, inte antogs vara fruktbara. Analyserna av ackordprogressionerna gjordes med utgångspunkt i neo-Riemanniansk teori, därefter tonalt (funktionsanalys) och modalt. Detta trefaldiga tillvägagångssätt ansågs vara relevant för att visa på olika analysmetoders fruktbarhet. Resultatet visade att neo-Riemanniansk teori enbart kan förklara förhållandet mellan två konsonanta treklanger, dock alla ackordförhållanden i denna analys, men inte ett musikstycke i sin helhet. Vid analys av låtar med septimackord hade ett neo-Riemannianskt förfarande inte god förklaringskraft, där i stället funktionsanalys kunde förklara ackordprogressioner bättre. Dessa två analysverktyg kompletterade varandra, medan musikexemplen var svåra att förklara modalt.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:uu-255808 |
| Date | January 2012 |
| Creators | Rappling, Johan |
| Publisher | Uppsala universitet, Institutionen för musikvetenskap |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0011 seconds