Ett försök att berätta en historia med hjälp av arkitektens verktyg. Projektet är en undersökning av vilken roll historieberättande kan ha inom arkitektur. Arbetet kan ses som en övning i att arbeta med arkitektur utifrån en historia. Ämnesvalet är relevant då arkitektur som ritas idag inte nödvändigtvis behöver byggas för att existera. Med skapandet av artificiella världar, i dataspel till exempel, kan arkitekten konstituera helt nya verkligheter. Även inom teatern blir det allt vanligare med så kallade interaktiva föreställningar, där publiken får röra sig fritt i en byggnad och på så sätt styr över sin egen teaterupplevelse. Jag har valt att tolka Karin Boyes dystopiska roman Kallocain. Dystopin känns idag mer aktuell än någonsin då samhället idag allt mer kommit att bli ett övervakningssamhälle präglat av rädsla för det okända och falska alarm. Projektets titel "Den fjärde väggen" är en term som används inom teater. Den syftar på den osynliga vägg tillika den tysta överenskommelse som finns mellan scen och publik vilken låter oss förstå representationer av verkligheten som tillfälliga verkligheter medan pjäsen spelas. Då den osynliga fjärde väggen byts mot en vanlig vägg försvinner den tysta överenskommelsen. Men när scenen blir till rum ändras också vår förståelse av vad som är verklighet och vad som är fiktion. / An attempt of storytelling using the tools of the architect The project is an investigation of what role storytelling could have within the field of architecture. With interactive theatre, where the audience’s choice of movement conducts the theatre experience, architecture within computer games and artificial worlds this kind of specific architecture has relevance. I have chosen to interpret the dystopian novel Kallocain by the Swedish author Karin Boye. Living today in a society permeated by fear for the unknown, false alarms and constant surveillance of citizens for their own security, the dystopia feels more relevant today than ever. The title of the project "The fourth wall" is an expression that is used in the field of theatre. It refers to the invisible wall and the silent agreement between the stage and the audience witch allows us to read representations of reality as temporary realities while watching a play. By altering the invisible wall and make it a real one the silent agreement disappears. But when stage becomes space it also affects our understanding of what I is real and what is fiction.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:kth-222133 |
| Date | January 2018 |
| Creators | Romedahl Eriksson, Amanda |
| Publisher | KTH, Arkitektur |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0019 seconds