I den här uppsatsen gör jag en tematisk komparation mellan Karin Boyes roman Kallocain (1940) och Harry Martinsons epos Aniara (1956). Då jag utgår från att båda verken ingår i den dystopiska genren så redogör jag för vad en dystopi är. Jag ger en kort författarpresentation om respektive författare och tar upp tidigare forskning samt diskuterar begreppet tema och går igenom handlingen i de undersökta verken. Det som följer är undersökningen där jag går igenom romanen Kallocain och eposet Aniara tema för tema och undersöker om det finns några eventuella skillnader och/eller likheter i framställningen. Jag inleder temakomparationen med tema kärlek där jag kommer fram till att kärlek förekommer i de båda verken men skildras på olika sätt. I Aniara skildras kärleken mellan eposets berättare, mimaroben, och olika kvinnliga karaktärer, som får symbolisera ett spektrum av kärlek. Kärleken skildras som äkta och okonstlad i Aniara medan det i Kallocain skildras en rädsla för att komma för känslomässigt nära andra människor då det ses som ett hot mot den Världsstat de lever i. Jag kommer fram till att det vetenskapliga temats skildring kan kopplas till att de undersökta verken hör till varsin riktning inom dystopin som genre och att det finns skillnader i skildringen av konsten då den har olika syften för de fiktiva människorna i verken. Jag kommer fram till att de finns både skillnader och likheter i temat människosyn då människan se som en snarast obetydlig del av en större och viktigare helhet i Kallocain, men att det i båda verken framgår att makthavare missbrukar sin makt då de till exempel kan fängsla människor på otillräckliga grunder.

I den här uppstatsen undersöker jag temat manipulation. Jag tittar på vad det har för inverkan på berättelsers utformning samt om det finns andra teman som ofta kombineras med manipulationstemat. Min utgångspunkt är Karin Boyes Kallocain och därifrån kommer jag dra paralleller till William Shakespeares Othello och Aldous Huxleys Brave New World. Genom att vända mig till just de här två berättelserna får jag en inblick i såväl genretillhörighet som temats utveckling över tid. Uppsatsens teoretiska utgångspunkt är C.G. Jungs teori om det kollektiva omedvetna med mänskliga grundläggande urbilder som återkommer i arketyper. Resultatet är ett grundläggande händelseförlopp och en insikt om den djupare mänskliga samhörighet som berättelsernas hjältar först inte vågar tro existerar.

My aim with this essay is to analyse how the theme of sexuality and love in two dystopian novels – We  (1924),  by Yevgeny Zamyatin and Kallocain  (1940), by Karin Boye – relate to “the modern project”, a term I use to identify a cluster of important ideas that profoundly impacted society in the first decades of the 20th century. My analysis is based on a theoretical point of view claiming that dystopian novels present a critical perspective on society, and that they deal with issues, problems and values specific to the period in which they were written. Using a comparative method, where “the modern project” works asan “Ansatzpunkt”, I explore a variety of texts studying the theme of love and sexualityin We  and Kallocain  from different perspectives. I further discuss how both novels criticize societies where some of the ideas from “the modern project” are realized in unexpected ways: the “bourgeois family” is gone and the state performs some of its duties, sexuality is reduced to biological needs and reproduction, and love relationships are seen as egotistical and irrational. Even though these societies are trying hard, they can’t stop their citizens from using love and sexuality as a means to connect to one another and build a resistance. My conclusion is that both Zamyatin and Boye most likely were inspired by the writings of Sigmund Freud, who at that time was highly influential. In this light their novels can beinterpreted as presenting the human libido (We) and insights gained through psychoanalysis (Kallocain) as defences against collectivistic totalitarian states.

No description available.

Ett försök att berätta en historia med hjälp av arkitektens verktyg. Projektet är en undersökning av vilken roll historieberättande kan ha inom arkitektur. Arbetet kan ses som en övning i att arbeta med arkitektur utifrån en historia. Ämnesvalet är relevant då arkitektur som ritas idag inte nödvändigtvis behöver byggas för att existera. Med skapandet av artificiella världar, i dataspel till exempel, kan arkitekten konstituera helt nya verkligheter. Även inom teatern blir det allt vanligare med så kallade interaktiva föreställningar, där publiken får röra sig fritt i en byggnad och på så sätt styr över sin egen teaterupplevelse. Jag har valt att tolka Karin Boyes dystopiska roman Kallocain. Dystopin känns idag mer aktuell än någonsin då samhället idag allt mer kommit att bli ett övervakningssamhälle präglat av rädsla för det okända och falska alarm. Projektets titel "Den fjärde väggen" är en term som används inom teater. Den syftar på den osynliga vägg tillika den tysta överenskommelse som finns mellan scen och publik vilken låter oss förstå representationer av verkligheten som tillfälliga verkligheter medan pjäsen spelas. Då den osynliga fjärde väggen byts mot en vanlig vägg försvinner den tysta överenskommelsen. Men när scenen blir till rum ändras också vår förståelse av vad som är verklighet och vad som är fiktion. / An attempt of storytelling using the tools of the architect The project is an investigation of what role storytelling could have within the field of architecture. With interactive theatre, where the audience’s choice of movement conducts the theatre experience, architecture within computer games and artificial worlds this kind of specific architecture has relevance. I have chosen to interpret the dystopian novel Kallocain by the Swedish author Karin Boye. Living today in a society permeated by fear for the unknown, false alarms and constant surveillance of citizens for their own security, the dystopia feels more relevant today than ever. The title of the project "The fourth wall" is an expression that is used in the field of theatre. It refers to the invisible wall and the silent agreement between the stage and the audience witch allows us to read representations of reality as temporary realities while watching a play. By altering the invisible wall and make it a real one the silent agreement disappears. But when stage becomes space it also affects our understanding of what I is real and what is fiction.

This thesis studies Karin Boye’s novel Kallocain: Roman från 2000-talet (1940) and Ett öga rött (2003) by Jonas Hassen Khemiri. The aim of the analysis is to examine the novels’ portrayals of power in order to see if there are traces of totalitarian tendencies from the dystopian novel Kallocain, in the contemporary story of Ett öga rött. Due to the intention of the analysis, I chose to apply a palimpsestic methodology, meaning I have analyzed Ett öga rött – symbolically – on top of Kallocain. The theoretical groundwork consists mainly of Michel Foucault’s theory on power, particularly from his book Discipline and Punish (1975), but other works that have studied Foucault have been of help as well. My results show that the same disciplinary powers are visible in Kallocain and in Ett öga rött. The governments, schools and other individuals exert the same type of power over the main protagonists Leo and Halim, which confirms that the totalitarian methods used in the fictional state of Kallocain are also utilized in Hassen Khemiris portrayal of Sweden in Ett öga rött. The discussion on knowledge is applicable in the same way. The notions of propaganda and truth are hard to separate in both novels, but I conclude that knowledge is used to control and adapt nonconforming people to standard society, while also constructing the protagonists as subjects and objects of power. This happens in Kallocain as well as Ett öga rött. The protagonists also use three methods to resist the disciplinary power, mainly: external resistance, internal resistance, and mimicry. These forms of resistance aim to free the protagonists from the oppressive norms and make them feel like individuals who cannot be controlled.

The three dystopian novels Brave New World by Aldous Huxley, Kallocain by Karin Boye and Nineteen Eighty-Four by George Orwell have been highly discussed amongst literary critics and scholars. Although these works are well-known, some themes have had very little or no recognition. Biological reproduction is a recurring subject in dystopian literature. Although it is not the main theme in the novels, it is a very important part in dystopian culture and dystopian society. By focusing on reproduction and the structure of gender roles in these three dystopias, I hope to bring to light something that's been in the shadows for a long time i.e. the women of dystopian society. I will address the role of nature and technology in terms of reproduction by using Pia Maria Ahlbäck's theory of the heterotopia. Later, I will discuss the problems and possibilities of the role of women in biological reproduction.