I den här uppsatsen gör jag en tematisk komparation mellan Karin Boyes roman Kallocain (1940) och Harry Martinsons epos Aniara (1956). Då jag utgår från att båda verken ingår i den dystopiska genren så redogör jag för vad en dystopi är. Jag ger en kort författarpresentation om respektive författare och tar upp tidigare forskning samt diskuterar begreppet tema och går igenom handlingen i de undersökta verken. Det som följer är undersökningen där jag går igenom romanen Kallocain och eposet Aniara tema för tema och undersöker om det finns några eventuella skillnader och/eller likheter i framställningen. Jag inleder temakomparationen med tema kärlek där jag kommer fram till att kärlek förekommer i de båda verken men skildras på olika sätt. I Aniara skildras kärleken mellan eposets berättare, mimaroben, och olika kvinnliga karaktärer, som får symbolisera ett spektrum av kärlek. Kärleken skildras som äkta och okonstlad i Aniara medan det i Kallocain skildras en rädsla för att komma för känslomässigt nära andra människor då det ses som ett hot mot den Världsstat de lever i. Jag kommer fram till att det vetenskapliga temats skildring kan kopplas till att de undersökta verken hör till varsin riktning inom dystopin som genre och att det finns skillnader i skildringen av konsten då den har olika syften för de fiktiva människorna i verken. Jag kommer fram till att de finns både skillnader och likheter i temat människosyn då människan se som en snarast obetydlig del av en större och viktigare helhet i Kallocain, men att det i båda verken framgår att makthavare missbrukar sin makt då de till exempel kan fängsla människor på otillräckliga grunder.

Aniara is a versified epos written by Harry Martinson in 1956. The story is about a large group of people who are being evacuated from earth to Mars because the earth is radiated. However something goes wrong. They fall out of course and end up on a never ending journey in space. This essay examines the relations between the epos Aniara and Lars Rudolfssons dramatization for Stockholm City Theater, played during the fall/winter of 2010. Through performativity and narrative theories I analyze narrations and characterization in the text and in the play. I analyze ideas of the characters appearances in the play, how the starship Aniara physically is represented on stage and what the dance and the music of the play represent. The essay has evolved to a study around the most important symbols of both the epos and the play – time and space.

The opera Aniara by Karl-Birger Blomdahl premiered in 1959 and gained much attention forcombining its general serial style with other musical stylistic elements, as it alludes to and citesworks of other styles such as romanticism and jazz. This circumstance was considered amongother things to have led to Aniaras success, as it made the modernistic music more accessible to ageneral audience. I analyse two scenes in Aniara which contain allusions to and citations ofEllington's Ko-ko, Alfvén's Midsommarvaka, Shostakovich's Fifth Symphony, Beethoven's Ninthand the Swedish psalm Tryggare kan ingen vara regarding their intertextual meanings andaccording to Claudia Gorbman's theory of narrativity in film music. The overall function of theallusions and citations is to describe the conflicting emotions and mental states of the people ofthe spaceship Aniara: how they react to the occurring events during their voyage in space andtheir lack of hope. The intertextual references deepen the understanding of the narrative, and thesections with allusions are perhaps comparable to the aria in 1800th century opera, while themainly modernistic passages have a function similar to the drama-propelling recitative. Stylisticdiversity was not new in 20th century opera at the time of Aniara's premiere, however, the clearintertextuality of Blomdahl's allusions in service of narrative can be seen as ahead of its time.

Former studies shows that teachers and students often experience lyric poetry as complicated and inaccessible. Simultaneously, there are multiple studies that shows the benefits of learning about lyric poetry, and the importance of working with the fundamental values of the school system. This study aims to offer an alternative to the traditional teaching of poetry through a so called verse novel (prosalyrik) which would meet the fundamental values of said school system through reading and literature. By using a thematic analysis constructed by Harry Martinsons Aniara (1956) and Linnéa Axelssons Ædnan (2018) themes regarding gender and ecocriticism were found. These themes could be linked to the fundamental values of the school system and used in the teaching of poetry. Verse novels, with its specific affordance, have been shown to favour dyslexic students as well as those who struggle with reading. This study also gives insight into the teaching practices of teachers who incorporates verse novels in their teaching. Verse novel allows teachers to use their time more efficiently to cover more of the curriculum content. / Forskning visar att lärare och elever ofta upplever lyrik som komplicerat och otillgängligt. Samtidigt finns flera studier som talar om de klara didaktiska fördelarna med att lära sig om lyrik, samt vikten av att arbeta med skolans värdegrund. Denna studie vill erbjuda alternativ till traditionell lyrikundervisning genom den så kallade prosalyriken för att beröra värdegrundsarbetet genom litteratur. Genom en tematisk analys där Harry Martinsons Aniara (1956) och Linnéa Axelssons Ædnan (2018) har analyserats ur ett genusperspektiv och ett ekokritiskt perspektiv hittas teman som kan kopplas till skolans värdegrund och som därmed är lämpade för att användas i undervisningen. Verkens specifika form och dess affordans visar att texterna kan underlätta för lässvaga elever och elever med dyslexi, vilket tidigare forskning bekräftar. Studien visar också att lärare kan använda tematiskt arbete med prosalyrik för att tidseffektivisera undervisningen.

I Harry Martinsons rymdepos Aniara: En revy om människan i tid och rum (1956) fäster språket uppmärksamhet vid sig självt. Eposet är bitvis skrivet på ett fiktivt språk och inrymmer metaspråkliga kommentarer som kan sägas vittna om språkets förbistring, mutationer och gräns. Syftet med uppsatsen har därför varit att göra en tematisk analys av språket i Aniara, såsom det framträder i verket och gestaltas ombord på goldondern. Verket läses i ständig dialog med olika språkfilosofiska teoretiker, däribland Ludwig Wittgenstein. På så sätt blir det möjligt att urskilja ett samspel mellan språkets utveckling och skeppets resa ut i rymden. I takt med att Aniara avlägsnar sig från jorden tycks språket förlora sin meningsfullhet.

Uppsatsen ämnar belysa hur Harry Martinsons Aniara (1956) förebådar postmodernismen trots att verket är rotat i den modernistiska traditionen. Analysen tar upp två aspekter med fokus på innehåll och berättarteknik där verket visar prov på en postmodern idévärld. Först behandlas miman, och resonemang förs kring att hon och hennes produktion bör ses som en masskulturell företeelse snarare än som elitistisk diktkonst. Analysen anknyter till Baudrillards teori om hyperverklighet och simulacrum och visar på hur miman skapar detta med sin kultur­produktion. Här framstår två tolkningsalternativ: ett där miman i egenskap av masskultur upp­värderar synen på masskulturen och pekar framåt mot postmodernismen, och ett andra där hon blir en negativ symbol för masskulturen. Detta eftersom hon döljer verkligheten för befolkningen så pass länge att de slutar försöka lösa sin situation. Den andra aspekten är Aniaras förhållande till metanarrativ, vilket belyses utifrån Lyotards teorier om vad som kännetecknar det postmoderna samhället. Analysen visar hur metanarrativen ses som omöjliga inom fiktionen och istället byts ut mot lokalt meningsskapande. Verket i sin helhet bjuder också på motstånd mot metanarrativ genom att (1) utge sig för att vara en klart av­gränsad händelse, (2) skriva ut ett motstånd mot djuplodande tolkningar och slutligen genom att (3) mimaroben som ska förmedla revyn över människan i tid och rum inte är pålitlig nog att lägga fram en allmän sanning. Sammantaget konstateras att verket är rotat i modernismen men att det samtidigt förebådar postmodernismen i dess syn på masskultur, hyperverklighet och meta­narrativ. / The aim of this essay is to highlight tendencies of postmodernism in Harry Martinson’s Aniara (1956), a work that has traditionally been placed in a modernist context. The analysis centers around two aspects in the text with the aim of finding traces of a postmodern world view. First the “mima”, an enigmatic machine that consoles the passengers in the first six years of the journey, is reasoned to be a mass cultural phenomenon rather than an elitist poetic device, as pre­vious studies have suggested. The cultural production of the machine is then analyzed in the light of the theories of hyper reality and simulacrum, as conceived by Jean Baudrillard. The analysis renders two possible implications, one where the machine can be viewed as a precursor to a post­modern positive attitude of mass culture, and one more modernistic where the machine in its role as mass culture numbs the passengers and prevents them from acting on their situation in time. The second part of the analysis focuses on the view of metanarratives, as expressed within the fiction and in the wok as a whole. Jean-François Lyotard and his explanation of postmodernism’s incredulity towards metanarratives is used as a theoretical standpoint. The analysis shows that metanarratives are considered impossible within the fiction of Aniara as during the course of the journey, they are replaced with more local methods of creating meaning. On the whole, the book could be seen to replace the metanarrative of human progress by one telling of the inadequacy and inert destructibility of humanity. However, the analysis shows that metanarratives are rejected all together. The construction of a new metanarrative is made impossible by (1) the fictitious accounts clearly being a local event, (2) the text openly stating the impossibility of deeper interpretation and finally (3) the work employing a narrator too unreliable to be able to convey the unarguable truths necessary to create a new metanarrative.

The subject of this dissertation is the introduction and reception of science fiction literature in Sweden 1950–1968. Apart from considerations on science fiction as a genre and market category, and a brief survey of science fiction published in Sweden before the year 1950, the dissertation scrutinizes the Swedish publishers’ attempts at introducing both domestic and translated science fiction, the reception of the genre in Swedish literary criticism, the magazines Häpna! (1954–1966) and Galaxy (1958–1960), and the foundation of a Swedish science fiction fan culture. Science fiction was established as a category on the Swedish book market in the early 1950s, with several attempts to launch single works or whole series of mainly translated fiction. Between 1952 and 1968, roughly 30 publishing firms published over 160 books marketed as science fiction, with an apex in the late 1950s. Few publishers were successful, however, and most of the series were discontinued within just a few years of their inception. Meanwhile, in Swedish literary criticism, science fiction was increasingly perceived as a deficient form of commercial entertainment. A few of the exceptions were Harry Martinson (1904–1978), with his space epic Aniara (1956), and the translated author Ray Bradbury (b. 1920), who came to be considered as surpassing the boundaries of the genre. With the magazine Häpna!, a Swedish science fiction fan culture was contrived, with fans forming clubs, arranging conventions, disseminating fanzines, and, eventually, starting their own publishing firms and magazines. In the Swedish literary system, science fiction became a semi-separate literary circuit of production, distribution and consumption, and, concurrently, a growing autonomous subfield of cultural production, with its own forms of specific symbolic capital, doxa, and instances of consecration.

Detta arbete har strävat efter att undersöka vilka funktioner resultaten av en litteraturvetenskaplig analys av Harry Martinsons Aniara kan utgöra för att bemöta Wolfgang Klafkis fem didaktiska frågor. Frågeställningar i arbetet är formulerade utifrån Skolverkets beskrivning av lärarens dubbla uppdrag. Primära teorier som tillämpats i undersökningen har utgjorts av C. G. Jungs arketypteori med Skuggan i förgrunden samt Theodor W. Adornos idébildning om den dialektiska relationen mellan ekonomiska förutsättningar samt mänskliga handlingar och den ideologiska prägel det har på litteraturen. Ansatsen har varit hermeneutisk i främst Hans-Georg Gadamers anda, med inslag av Paul Ricoeurs tankeschema. Tillvägagångssättet har varit av litterärt tolkande slag innebärande att material som relevant forskning inom det didaktiska fältet samt den skönlitterära analysens underlag lästs och begrundats. Undersökningen har visat en relevans för kritisk-konstruktiv didaktik inom litteraturundervisningen.