No description available.

No description available.

Aniara is a versified epos written by Harry Martinson in 1956. The story is about a large group of people who are being evacuated from earth to Mars because the earth is radiated. However something goes wrong. They fall out of course and end up on a never ending journey in space. This essay examines the relations between the epos Aniara and Lars Rudolfssons dramatization for Stockholm City Theater, played during the fall/winter of 2010. Through performativity and narrative theories I analyze narrations and characterization in the text and in the play. I analyze ideas of the characters appearances in the play, how the starship Aniara physically is represented on stage and what the dance and the music of the play represent. The essay has evolved to a study around the most important symbols of both the epos and the play – time and space.

I uppsatsen analyseras Harry Martinsons roman Vägen till Klockrike (1948) ur ett ekonomiskt perspektiv. Syftet är att undersöka hur berättelsens ramverk och de värderingar som uttrycks förhåller sig till en ekonomisk logik. Detta sker genom jämförelser med Georg Simmels The Philosophy of Money (1978) och Chrispoher Newfields artikel "What is Literary Knowledge of Economy?" (2018), såväl som en tidigare studie i Martinsons tankar och poesi av Johan Lundberg, Den andra enkelheten (1992). Resultaten visar att huvudpersonen Bolle kämpar emot en ekonomisk rationalisering som gör honom arbetslös. Samma sätt att tänka avgränsar vad som faktiskt kvalificerar sig som ett yrke. De långa vandringarna som utförs av luffarna, vilka Bolle skall komma att tillhöra, innefattas inte i vad som kan kallas arbete utan luffarna blir istället kriminaliserade och sätts i straffarbete som bättre passar samhällets definition. Att handeln fungerar legitimerande visar även det hur en ekonomisk logik är essentiell för hur föremål såväl som människor värdesätts.     Synen på pengar och andra eftersträvansvärda saker i livet skiljer sig stort mellan luffarna och resten av samhället. För luffarna är pengar av sekundär betydelse, ett medel men aldrig ett mål i sig. Istället sätt friheten främst tillsammans med saker i livet som de flesta tar för givet. Detta är i linje med Martinsons egen syn på samhällsutvecklingen, i vilken han anade stora faror, men från vilken han också beskrev en utväg i form av värderingar som kan sökas och uttryckas i poesin. Dessa värderingar återfinns även i Vägen till Klockrike. / In this thesis, Harry Martinson’s Vägen till Klockrike (1948) is analyzed from an economic point of view. It aims to study how the setting and the values expressed in central conflicts are related to a logic of economy. Methodologically, the novel is read in comparison with Georg Simmel’s The Philosophy of Money (1978) and Christopher Newfield’s article “What is Literary Knowledge of Economy?” (2018), as well as a previous study on Martinson’s poetry and ideas by Johan Lundberg, Den andra enkelheten (1992). The results of the study show that the main character Bolle struggles in the face of economic rationale that is turning him professionally obsolete. The same rationale defines what qualifies as a proper job. The miles of walking enacted by the vagabonds, which Bolle come to join, are not included and instead they are criminalized with economically motivated punishment. Exchange turns out to be a mediating factor which also shows how economic logic plays a vital role in defining the value of objects as well as people. The view on money and other qualities in life differ greatly between the vagabonds and the rest of society. For the vagabonds, money is of secondary importance, a means but never and end in itself. Instead, freedom and the things in life most people take for granted are held in the highest esteem. This is in line with Martinson’s view of developments in his contemporary society, the consequences of which he warned about, but to which he also presented an antidote: a set of values to be sought in poetry. These values are also expressed in Vägen till Klockrike.

The aim of this esseay is to analyse the configuration of the literary child in Henning Mankells Comedia Infantil and Harry Martinssons Flowering Nettle. The teoretical outset is interdisciplinary, informed by both literarystudies and childstudies adopting a psycho-social perspective which allows a reading of the childprotagonists inside as well as outside preconditions and how these are constructed in the texts. The narratological concepts of focalization is used to investigate in detail how the narrator and narrative constructs a childperspectiveand conception of childhood. A point of interest is also to examine how the novels relate to the idea of the innocent or/and the competent child.

I Harry Martinsons rymdepos Aniara: En revy om människan i tid och rum (1956) fäster språket uppmärksamhet vid sig självt. Eposet är bitvis skrivet på ett fiktivt språk och inrymmer metaspråkliga kommentarer som kan sägas vittna om språkets förbistring, mutationer och gräns. Syftet med uppsatsen har därför varit att göra en tematisk analys av språket i Aniara, såsom det framträder i verket och gestaltas ombord på goldondern. Verket läses i ständig dialog med olika språkfilosofiska teoretiker, däribland Ludwig Wittgenstein. På så sätt blir det möjligt att urskilja ett samspel mellan språkets utveckling och skeppets resa ut i rymden. I takt med att Aniara avlägsnar sig från jorden tycks språket förlora sin meningsfullhet.

Uppsatsen ämnar belysa hur Harry Martinsons Aniara (1956) förebådar postmodernismen trots att verket är rotat i den modernistiska traditionen. Analysen tar upp två aspekter med fokus på innehåll och berättarteknik där verket visar prov på en postmodern idévärld. Först behandlas miman, och resonemang förs kring att hon och hennes produktion bör ses som en masskulturell företeelse snarare än som elitistisk diktkonst. Analysen anknyter till Baudrillards teori om hyperverklighet och simulacrum och visar på hur miman skapar detta med sin kultur­produktion. Här framstår två tolkningsalternativ: ett där miman i egenskap av masskultur upp­värderar synen på masskulturen och pekar framåt mot postmodernismen, och ett andra där hon blir en negativ symbol för masskulturen. Detta eftersom hon döljer verkligheten för befolkningen så pass länge att de slutar försöka lösa sin situation. Den andra aspekten är Aniaras förhållande till metanarrativ, vilket belyses utifrån Lyotards teorier om vad som kännetecknar det postmoderna samhället. Analysen visar hur metanarrativen ses som omöjliga inom fiktionen och istället byts ut mot lokalt meningsskapande. Verket i sin helhet bjuder också på motstånd mot metanarrativ genom att (1) utge sig för att vara en klart av­gränsad händelse, (2) skriva ut ett motstånd mot djuplodande tolkningar och slutligen genom att (3) mimaroben som ska förmedla revyn över människan i tid och rum inte är pålitlig nog att lägga fram en allmän sanning. Sammantaget konstateras att verket är rotat i modernismen men att det samtidigt förebådar postmodernismen i dess syn på masskultur, hyperverklighet och meta­narrativ. / The aim of this essay is to highlight tendencies of postmodernism in Harry Martinson’s Aniara (1956), a work that has traditionally been placed in a modernist context. The analysis centers around two aspects in the text with the aim of finding traces of a postmodern world view. First the “mima”, an enigmatic machine that consoles the passengers in the first six years of the journey, is reasoned to be a mass cultural phenomenon rather than an elitist poetic device, as pre­vious studies have suggested. The cultural production of the machine is then analyzed in the light of the theories of hyper reality and simulacrum, as conceived by Jean Baudrillard. The analysis renders two possible implications, one where the machine can be viewed as a precursor to a post­modern positive attitude of mass culture, and one more modernistic where the machine in its role as mass culture numbs the passengers and prevents them from acting on their situation in time. The second part of the analysis focuses on the view of metanarratives, as expressed within the fiction and in the wok as a whole. Jean-François Lyotard and his explanation of postmodernism’s incredulity towards metanarratives is used as a theoretical standpoint. The analysis shows that metanarratives are considered impossible within the fiction of Aniara as during the course of the journey, they are replaced with more local methods of creating meaning. On the whole, the book could be seen to replace the metanarrative of human progress by one telling of the inadequacy and inert destructibility of humanity. However, the analysis shows that metanarratives are rejected all together. The construction of a new metanarrative is made impossible by (1) the fictitious accounts clearly being a local event, (2) the text openly stating the impossibility of deeper interpretation and finally (3) the work employing a narrator too unreliable to be able to convey the unarguable truths necessary to create a new metanarrative.

Dans les années 1920 et 1930, le canon littéraire scandinave semble s’écrire hors des frontières du Nord. De nombreux écrivains aujourd’hui reconnus comme des classiques, tels que Karen Blixen, Eyvind Johnson, Harry Martinson et Aksel Sandemose, font non seulement le choix de quitter la Scandinavie, mais encore de raconter l’ailleurs. Que signifie et implique la délocalisation du champ scandinave de l’époque ? Quels liens peut-on établir entre espace et écriture ? Quelles représentations du paysage en ressortent ? Quelles formes d’identités trouvent leur accomplissement par ce biais ? L’étude de quatre romans permet de tenter de comprendre les mécanismes du phénomène d’émigration littéraire que le Danemark, la Suède et la Norvège ont connu au début du XXème siècle. Il ne s’agit pas d’un mouvement, encore moins d’une école, mais d’une tendance qu’ont eue les artistes scandinaves à se situer « Out of Scandinavia » pour façonner l’identité littéraire nordique au seuil de la modernité. / In the 1920s and 1930s, the Scandinavian literary canon seems to be written outside the borders of the North. Many writers that we acknowledge today as classic authors such as Karen Blixen (Isak Dinesen), Eyvind Johnson, Harry Martinson and Aksel Sandemose leave the Scandinavian peninsula and narrate the new horizons. What does that kind of relocation of the Scandinavian literary scene mean and imply? How can we link the notion of space to literary writing? How are the landscapes depicted? What kind of identities emerges from this perspective? This work takes focus on four novels and aims to understand the mechanism of the Nordic literary emigration that occurred in Denmark, Sweden and Norway in the beginning of the 20th century. It is not an artistic movement nor a school, but a tendency for Scandinavian writers to take an “Out of Scandinavia” point of view, in order to shape the identity of Nordic literature on the brink of modernity.

Författare beskrivs ofta som ensamma skapare till sina verk. I många fall finns det dock betydligt fler som medverkar i produktionen av ett litterärt verk, däribland förlaget. I fallet med svenska författarna Harry Martinson och Moa Martinson är det sen tidigare vederlagt att de båda hade ett utbyte med sina förläggare på Albert Bonniers förlag och att de på olika vis fick råd och ändringsförslag gällande sina texter av sina förläggare Karl Otto Bonnier, Tor Bonnier och Kaj Bonnier. Uppsatsen undersöker på vilka vis förläggarna fungerar som medskapare genom att undersöka kommunikationen i brev mellan författarna och förläggarna gällande författarnas olika manuskript under perioden 1928–1939. Uppsatsen utgår från flera frågeställningar och undersöker mönster i förläggarnas kommunikation och deras synpunkter på författarnas manuskript, hur dialogen ser ut mellan de olika parterna samt vilken funktion förläggarna kan sägas ha i produktionen av de litterära verken, allt som allt i syftet att bidra till förståelse för hur relationen mellan de två yrkesgrupperna kan påverka produktionen av ett litterärt verk fram till dess att en originalutgåva publiceras. Av analysen framkommer det att det finns ett flertal mönster i förläggarnas kritik som berör allt från språket, innehållet och formen, manuskripten i relation till den tänkta mottagaren, förlagets angelägenheter samt vänskapliga relationer mellan författare och förläggare. Trots att förläggarna refuserar båda författarna vid ett flertal tillfällen ser relationen mellan dem olika ut och på så vis skiftar även kritiken från förläggarna och författarnas respons. Bland annat Harry Martinson och Tor Bonnier utvecklar en särskild vänskaplig relation, medan Moa Martinson förmodligen anser sig åsidosatt och att hennes författarskap inte tillskrivs lika stor vikt av förlaget. Harry Martinsons får även något mindre omfattande förslag om ändringar från förlaget och med tiden dessutom mer frihet, medan Moa Martinson in i det sista ombes göra omfattande ändringar och även av andra skäl, så som att hon måste göra ändringar för att hennes innehåll inte anses passande. Båda författarna visar tacksamhet för de kommentarer de får av förläggarna på sina manuskript men är till en början inte alltid villiga att göra ändringar, även om de i slutändan väljer att göra som förläggarna önskar för att på så vis kunna publicera sina verk. Uppsatsen konstaterar att förläggarna framför allt kan ses som medskapare i den litterära produktionen på så vis att de med sina kommentarer är med och formar författarnas åsikter om hur god litteratur ska skrivas och på så vis påverkar deras skapande i det långa loppet. / Authors are often described as lone creators of their work. However, in many cases there are several others included in the production of a literary work, amongst them the publishing house. It is previously known that Swedish authors Harry Martinson and Moa Martinson both had an exchange with their publishers Karl Otto Bonnier, Tor Bonnier and Kaj Bonnier at Albert Bonniers förlag (a leading Swedish publishing house). This thesis examines in what ways the publishers’ acts as “co-creators” of the authors literary works by analysing the communication in letters between the publishers and the authors regarding numerous manuscripts written during 1928–1939. The thesis frames several questions and analyses patterns in the publishers’ letters and their comments of the authors’ writing, the dialogue between the five respective parties and what function the publishers can be said to have in the literary production. The overall purpose of the thesis is to further understand the relationship between the two professions and how that affects the production of a literary work, up until the original publication of the work. The analysis concludes that there are some distinguishable patterns in the publishers’ critique of the authors’ manuscripts regarding language, content and disposition, the recipient, the publish houses’ interests as well as the friendship between the authors and publishers. While the relationship between the authors and publishers changes, so does the publishers comments and the authors response to those comments. Harry Martinson and Tor Bonnier develops a friendship which affects their working relationship, while Moa Martinson presumably feels left out and treated less amicably by Albert Bonnier’s. There is a difference between how the authors are treated by the publishers in that Harry Martinson gets less critique and does not need to make as extensive changes in his writings whilst Moa Martinson on the other hand has to do the opposite. The publishers, especially Karl Otto Bonnier, also demands that Moa Martinson make changes regarding unsuitable topics in her writing. Both authors show gratitude for the publishers’ commentary, though they are at first often unwilling to make the suggested changes. In the end Harry Martinson and Moa Martinson tend to yield to the publishers wishes, possibly in order to get their works published. The thesis concludes that the publishers could be considered “co-creators” of the authors’ literary works mainly by contributing to and shaping the authors’ views on what literature is and how it should be written, thus affecting their writings in the long run.

The style of the Swedish writer Harry Martinson is characterised by a large number of conspicuous and creative word-formation units, which have a special function in his writing. One single word might summarise and denominate an experiance or a complex emotion, sometimes using an exact description, sometimes using a metaphor. The content and the novelty of such nonce forms catch the reader´s or listener´s attention, achieving the intended effect: to make the reader understand what Martinson wants to convey. The present study is an analysis of the neologisms used in two of Martinson´s semiautobiographical novels and their German translations. The object of the study is twofold: firstly to show that the great variety of nonce words-formations as well as their semantics provide the special stylistic markers of the texts, and secondly to draw more general conclusions about the effect of target languages regarding the form, content and function of the units in the texts, as well as their effect on the reader, the concept of equivalence is central. Correspondences and deviations are analysed applying a model specifically designed for the purpose and based in relevant theories. The results illustrate both the various problems a translator must seek to solve and the consequences that simplifications, omissions, and paraphrases might have on the meaning and effect of the text.