I Harry Martinsons rymdepos Aniara: En revy om människan i tid och rum (1956) fäster språket uppmärksamhet vid sig självt. Eposet är bitvis skrivet på ett fiktivt språk och inrymmer metaspråkliga kommentarer som kan sägas vittna om språkets förbistring, mutationer och gräns. Syftet med uppsatsen har därför varit att göra en tematisk analys av språket i Aniara, såsom det framträder i verket och gestaltas ombord på goldondern. Verket läses i ständig dialog med olika språkfilosofiska teoretiker, däribland Ludwig Wittgenstein. På så sätt blir det möjligt att urskilja ett samspel mellan språkets utveckling och skeppets resa ut i rymden. I takt med att Aniara avlägsnar sig från jorden tycks språket förlora sin meningsfullhet.