Uppsatsens syfte är att göra en berättarteknisk analys av olika konflikter i Dr. Jekyll and Mr. Hyde av Robert L. Stevenson. De konflikter som undersöks är bland annat om Dr. Jekyll är en opålitlig berättare och vilka etiska funderingar detta kan väcka kring den klassiska hjälterollen som vanligtvis finns i berättelser. Den narratologiska analysen utgår från Gérard Genettes teorier om berättarteknik. Metoden utgår från Greimas aktantmodell och är grundad på textanalys. Tidigare forskning har undersökt hur identitet delvis kan skapas genom narrativ/berättande. Tidigare forskning har även ifrågasatt Dr. Jekylls roll som hjälte och visat på att han inte är en god person trots att doktorn försöker framställa sig som oskyldig genom sitt narrativ. Resultatet av analysen har visat att det finns perspektivbyten som är avgörande för tolkningen av Dr. Jekylls roll som antingen protagonist eller antagonist. Resultatet har också visat att Dr. Jekyll inte är en pålitlig berättare, då han undanhåller information. Jekylls motsägelsefulla narrativ avslöjar slutligen hans sanna karaktär som antagonist och som offer för sin egen ondska.

Uppsatsen ämnar belysa hur Harry Martinsons Aniara (1956) förebådar postmodernismen trots att verket är rotat i den modernistiska traditionen. Analysen tar upp två aspekter med fokus på innehåll och berättarteknik där verket visar prov på en postmodern idévärld. Först behandlas miman, och resonemang förs kring att hon och hennes produktion bör ses som en masskulturell företeelse snarare än som elitistisk diktkonst. Analysen anknyter till Baudrillards teori om hyperverklighet och simulacrum och visar på hur miman skapar detta med sin kultur­produktion. Här framstår två tolkningsalternativ: ett där miman i egenskap av masskultur upp­värderar synen på masskulturen och pekar framåt mot postmodernismen, och ett andra där hon blir en negativ symbol för masskulturen. Detta eftersom hon döljer verkligheten för befolkningen så pass länge att de slutar försöka lösa sin situation. Den andra aspekten är Aniaras förhållande till metanarrativ, vilket belyses utifrån Lyotards teorier om vad som kännetecknar det postmoderna samhället. Analysen visar hur metanarrativen ses som omöjliga inom fiktionen och istället byts ut mot lokalt meningsskapande. Verket i sin helhet bjuder också på motstånd mot metanarrativ genom att (1) utge sig för att vara en klart av­gränsad händelse, (2) skriva ut ett motstånd mot djuplodande tolkningar och slutligen genom att (3) mimaroben som ska förmedla revyn över människan i tid och rum inte är pålitlig nog att lägga fram en allmän sanning. Sammantaget konstateras att verket är rotat i modernismen men att det samtidigt förebådar postmodernismen i dess syn på masskultur, hyperverklighet och meta­narrativ. / The aim of this essay is to highlight tendencies of postmodernism in Harry Martinson’s Aniara (1956), a work that has traditionally been placed in a modernist context. The analysis centers around two aspects in the text with the aim of finding traces of a postmodern world view. First the “mima”, an enigmatic machine that consoles the passengers in the first six years of the journey, is reasoned to be a mass cultural phenomenon rather than an elitist poetic device, as pre­vious studies have suggested. The cultural production of the machine is then analyzed in the light of the theories of hyper reality and simulacrum, as conceived by Jean Baudrillard. The analysis renders two possible implications, one where the machine can be viewed as a precursor to a post­modern positive attitude of mass culture, and one more modernistic where the machine in its role as mass culture numbs the passengers and prevents them from acting on their situation in time. The second part of the analysis focuses on the view of metanarratives, as expressed within the fiction and in the wok as a whole. Jean-François Lyotard and his explanation of postmodernism’s incredulity towards metanarratives is used as a theoretical standpoint. The analysis shows that metanarratives are considered impossible within the fiction of Aniara as during the course of the journey, they are replaced with more local methods of creating meaning. On the whole, the book could be seen to replace the metanarrative of human progress by one telling of the inadequacy and inert destructibility of humanity. However, the analysis shows that metanarratives are rejected all together. The construction of a new metanarrative is made impossible by (1) the fictitious accounts clearly being a local event, (2) the text openly stating the impossibility of deeper interpretation and finally (3) the work employing a narrator too unreliable to be able to convey the unarguable truths necessary to create a new metanarrative.