<p>Forskningsöversikt</p><p>Under denna rubrik har jag beskrivit den historiska utecklingen av de psykoterapeutiska skolbildningarna, från Anton Mesmer och markis de Puységur på 1700-talet till 1900-talets psykoanalytiska och psykodynamiska inriktningar, fram till de därefter framväxande transpersonella inriktningarna.</p><p>Avhandling</p><p>I avhandlingen har jag fokuserat på några teoretiska begrepp i C.G. Jungs Analytiska Psykologi; arketypteorin, Skuggan, Animus och Anima och Självet. Jag har redovisat kritiska synpunkter och kommentarer till dessa begrepp bl.a. från de post-jungianska och neo-jungianska skolorna och från Roberto Assagioli, Stanislav Grof, Richard Noll och Ken Wilber.</p><p>Jag har dessutom beskrivit Jungs intresse för ockultism och spiritualism och hur dessa har haft betydelse för utformningen av Analytisk Psykologi. Framför allt har jag försökt visa på hur den psykiska processens regressiva respektive progressiva tendenser har utnyttjats av olika psykologer i deras arbete med den medvetandegörande processen.</p><p>Avslutningsvis har jag kortfattat berört Rudolf Steiners antroposofi och Martin Bubers judiska filosofi, eftersom båda dessa tänkare, som intar en helt annan ståndpunkt än Jung, kan bidra till förståelsen av skillnaden mellan djuppsykologi och höjdpsykologi.</p><p>Diskussion</p><p>I diskussionsavsnittet har jag ställt frågan: Är Jungs analytiska psykologi transpersonell? Wilber, som tidigare aktivt arbetade för Association for Transpersonal Psychology, lämnade denna organisation då han insåg att den hade utvecklats till att innefatta helt disparata grupperingar. Han anger fyra olika inriktningar som anser sig vara transpersonella; den magisk-mytiska gruppen, den grupp som strävar mot att uppleva förändrade nedvetandetillstånd, ”de postmoderna transpersonalisterna” och slutligen Wilbers egen Integral approach.</p><p>Wilber delar i stora drag den jungianska uppfattningen om arketyperna, men han anser inte att Jungiansk Psykologi kan kallas transpersonell. Den som anser sig stå närmast Jung är Stanislav Grof, som i sitt arbete ursprungligen utgick från ett LSD-initierat hallucinatoriskt tillstånd, och som i dessa tillstånd fann en bekräftelse på Jungs arketypterori.</p><p>Jag har också i detta avsnitt fördjupat diskussionen om Jungs starka dragning till ockultism och spiritualism, och jag har visat på hur hans barndom och släktförhållanden påverkade honom i den riktningen. Framför allt har jag försökt att visa hur Jungs förhållande till kvinnor och till sin egen anima har haft en avgörande betydelse för utvecklingen av hans psykologi.</p><p>Slutligen diskuterar jag den problematiska dialogen mellan Jung och Martin Buber och skillnaden mellan Steiners antroposofiska attityd och Jungs djuppsykologiska inriktning. Min slutsats är att en syntes mellan Jung och Buber, och kanske också mellan Jung och Steiner, skulle kunna sägas vara transpersonell, eftersom den skulle transcendera en djuppsykologiskt orienterad psykologi och skapa en transpersonell psykologi med både djup och höjd. Jag berör också den danske Jes Bertelsens arbete med att skapa en transpersonell syntes av jungiansk psykologi och Steiners antroposofi.</p><p>I likhet med Dan Landgré i psykologuppsatsen Den transpersonella psykologin och de kontemplativa traditionerna anser jag att meditation är den basala metod som på sikt förändrar medvetandet och höjer det till en transpersonell nivå.</p><p>Jungs analytiska psykologi bör enligt min åsikt inte kallas ”transpersonell”. De transpersonella psykologiska inriktningarna strävar efter att på ett aktivt, medvetet sätt förmedla kontakt med det högre Transpersonella Självet. Den terapeutiska hållningen i de transpersonella inriktningarna skiljer sig på detta sätt från den terapeutiska hållningen i den jungianska psykologin, där man överlåter åt den individuella inre processen att bestämma riktningen. De transpersonella psykologierna integrerar alltid någon typ av meditation, och man fäster mindre vikt vid drömmar än vad man gör i jungiansk psykologi. En viktig skillnad mellan jungiansk och transpersonell psykologi är att man i den transpersonella inriktningen skiljer mellan uttryck som har sitt ursprung i de lägre aspekterna av det som är omedvetet och de uttryck som har sitt ursprung i de högre aspekterna av det som är omedvetet.</p><p>De transpersonella psykologier, som började utvecklas under 1900-talets senare del, manifesterar det nya paradigm som kan observeras inom många olika områden. Detta innebär delvis en brytning med det tidigare djuppsykologiska synsättet. I den framväxande höjdpsykologin strävar man efter att på ett snabbare och mera effektivt sätt än tidigare frigöra individens inneboende krafter, och i högre grad än tidigare har man en tilltro till människans förmåga att själv ta ansvar för sin psykiska process.</p>
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA/oai:DiVA.org:hig-413 |
| Date | January 2006 |
| Creators | Mörner, Astrid |
| Publisher | University of Gävle, Department of Humanities and Social Sciences |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, text |
Page generated in 0.0024 seconds