John B. Taylor, professor i nationalekonomi vid Stanford University, presenterade år 1993 en penningpolitisk regel som syftade till att vara ett hjälpmedel för centralbanker vid räntebeslut. Taylor-regeln är mycket enkel i sitt uförande och baseras på att styrräntan bör sättas efter två variabler: BNP-gapet och inflationsavvikelsen. Denna styrränteregel fick genomslag inom den vetenskapliga världen men spreds även till makroekonomisk praktik och medförde stora förändringar för penningpolitiken. Flera empriska studier har publicerats sedan Taylor-regeln tillkom och det råder det delade meningar om hur väl Taylor-regeln presterar för olika typer av ekonomier och hur användbar den är idag. Det har även uppkomit nya teorier angående trögheten i effekterna av styrränteförändringar och vid vilken tidpunkt dessa får en inverkan på inflationstakten. Syftet med denna uppsats är att jämföra hur väl den ursprungliga Taylor-modellen och en tidslaggad modell förklarar centralbankernas historiska styrräntesättning i fem länder med inflationsmål under tidsperioden 2000-2013. Analysen av resultaten görs med utgångspunkt i ländernas olika ekonomiska egenskaper samt tidsperioden som studien omfattar. Studien begränsas till jämförelser av de två Taylor-modellernas tillämpbarhet vid styrräntesättningar för länderna Brasilien, Kanada, Polen, Sverige och Sydafrika. De två modellerna modifieras också med en styrränteutjämningsfunktion. Våra resultat tyder på att den ursprungliga Taylor-regeln presterar bättre i förhållande till den tidslaggade modellen när det gäller att förklara den faktiska styrräntesättningen idag för alla länder i studien utom Polen. Den tidslaggade presterar dock bättre än den ursprungliga för de utvecklade ekonomierna Sverige och Kanada under 1990-talet. Båda modellerna gör kraftiga över- och underskattningar som till stor del avhjälps med den utjämningsfunktion som vi tillämpar. Koefficienterna hålls konstanta över hela tidsperioden, vilket inte är rimligt då en viss dynamik bör inkluderas så att regeln justeras efter varje period då för mycket vikt läggs vid BNP-variabeln som såldes är en bidragande faktor till regelns över- och underskattningar. Regeln presterar bättre för ekonomier med stabila förhållanden mellan tillväxttakt och inflationstakt än för länder som lider av mer volatila förhållanden mellan dessa två variabler, likt tillväxtländerna i vår studie. Dessutom ger Taylor-regeln skattningar som ligger närmre den faktiska styrräntesättningen under de tidigare delarna av perioden för att sedan till större del börja avvika från den faktiskt satta styrräntan. Slutsatserna som kan dras utifrån våra resultat är att den ursprungliga Taylor-regeln presterar bäst i att beskriva ett lands styrräntesättning sett till kvantitativa mått medan en tidslaggad modell tar större hänsyn faktiska förhållanden. Över lag presterar modellerna bättre för de utvecklade ekonomierna än för tillväxtekonomierna och huruvida storleken på ekonomin har någon inverkan är svårt att avgöra. Resultaten tyder också på att Taylor-regeln med tidslagg ligger närmre den faktiska styrräntesättningen för de utvecklade ekonomierna under 1990-talet än under perioden 2000-2013 medan den ursprungliga presterar bättre idag. / John. B Taylor, professor of Economics at Stanford University, presented a monetary policy rule in 1993 which intended to help central banks with their interst rate decisions. In its design the Taylor-rule was very simple and based on only two variables: the GDP-gap and the deviation of actual inflation from the inflation target. The Taylor rule had a great impact on the academic research and also contributed to changes within monetary policy around the world. Many empirical studies have been published on the Taylor rule and there are divided contentions about its applicability in different kind of economies and its relevance today. New theories have also been published regardning the time aspect of the impact on inflation due to a change in the interest rate. The intentions of this study is to make a comparsion between the original Taylor rule and a Taylor rule including a time lag regarding how well they describe the actual interest rates set by the central banks in five countries during the period 2000-2013. The results will be analyzed under consideration of the different economies attributes. The study compares the two kinds of Taylor rules and the applicability in describing the historical interest rate in Brazil, Canada, Poland, Sweden and South Africa. The two rules have also been modified with an interest rate smoothing-function. Our results conclude that the original Taylor rule describes the historical interest rate better than the rule including a time lag for the time period 2000-2013 for all countries apart from Poland. For the developed economies Canada and Sweden the time lagged model show less deviations for the 1990’s. However both rules tend to over and underestimate the valutation of the interest rate. The smoothing function does to some extent correct this problem. The coefficients of the variables are held constant during the study which in reality should not be the case. They should instead be adjusted between every period to make allowances for the different relationship of the two variables. Mostly too much weight is put on the GDP-variable which should be a contributing cause of the overestimations. The rules do however have the tendency to describe the historical interst rate of the developed economies superior to the developing economies. The performance is greater at the beginning of the period with less deviation from the actual outcome than later on. The conclusion of our study is that the original Taylor rule generally performs superior to the one including time lag with conciderations to the deviations from the actual interest rates. However, the Taylor rule including the time-lag does allow for actual circumstances which the original Taylor rule does not take into consideration. Mainly the rules do perform better for developed economies compared to developing economies. Regarding the impact of the size of the economy on the applicability of the rules it was difficult to conclude anything specific. The Taylor rule with the time-lag is more applicable for the developed economies during the earlier time period, the 1990’s, than the later time period, the 2000’s where the original Taylor rule shows less deviations.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:liu-111583 |
| Date | January 2014 |
| Creators | Björklund, Pontus, Hegart, Ellinor |
| Publisher | Linköpings universitet, Nationalekonomi, Linköpings universitet, Nationalekonomi |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.1885 seconds