Avsikten med denna uppsats är att med en kritisk diskursanalys undersöka hur kunskap om kulturarvet och kulturhistoriska värden konstrueras i Stockholms byggda miljö. Akademisk litteratur inom kulturarvsforskningen beskriver en situation där det uppstått ett glapp mellan teori och praktik inom kulturarvssektorn som vidgats sedan postmodernismens och konstruktionismens framväxt i början på 1970-talet. Den utövande kulturarvsvården och värderingsprocessen är i stor utsträckning styrd av värdeorienterade klassificeringssystem där utgångspunkten är att finna och tolka olika värdetyper i ett objekt. Detta traditionella förhållningssätt är en del av ”den auktoriserade kulturarvsdiskursen”; ett begrepp inom kulturarvsforskningen som menar att kulturarvssektorn premierar traditionella värden genom expertutpekanden vilket leder till en reproduktion av kanoniserade objekt med vissa ideologiska förtecken. Sedan år 1974 finns det i Sverige nationella kulturpolitiska mål fastslagna och sedan år 2012 finns det fyra nationella kulturmiljömål som landets kulturmiljövårdande institutioner ska sträva. Målens tankegods förmedlar en ambition om att göra kulturmiljöer och kunskap tillgängligt för att främja demokratisering av kulturarvet. I Stockholms kommun är det Stadsmuseet som ansvarar för utpekandet och klassificeringen av kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer. Syftet med undersökningen är att bidra med en djupare förståelse för hur kunskapen om kulturhistoriska värden i Stockholms byggda kulturmiljö produceras och legitimeras. Resultat och analys visar att diskurserna i Stadsmuseets översiktsdokument sedan klassificeringens introduktion under tidigt 1980-tal har förändrats av ideologiska, politiska och ekonomiska element. Museets och kommunens samtida översiktsdokument har en anknytning till kunskapsläget inom kulturarvsforskningen genom att argumentera för relativa, pluralistiska värden. Men den traditionella värdesynen och expertdiskursen i värderingsprocessen har lett till en värdering och klassificering som reproducerar en traditionell förståelse av det byggda kulturarvet. En universell metod i kombination med intern praxis används för att identifiera vilka kulturhistoriska värden som finns, utan att precisera vilka egenskaper som upprätthåller dessa värden. Det ger klassificeringen en svag anknytning till kulturarvsforskning, regeringens kulturpolitiska mål och den egna institutionens värdesyn i samtida översiktsdokument.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:su-131940 |
| Date | January 2016 |
| Creators | Adriansson, Linus |
| Publisher | Stockholms universitet, Institutionen för naturgeografi |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0041 seconds