The primary aim of this investigation was to evaluate a seven-week multidisciplinary rehabilitation programme, with emphasis on musculoskeletal disorders, for working-age people, by assessments at the start and end of the rehabilitation programme, and at follow-up examinations 6, 12 and 24 months after completion of the programme. A further aim was to explore the experiences of people not returning to work during a period of six years after participation in an extensive multidisciplinary rehabilitation programme. Sixty participants, 40 women and 20 men (mean age 46.8 ± SD 7.9), with musculoskeletal disorders, mainly neck and back pain, participated in a 7- week rehabilitation programme which was based on a combination of theoretical and practical education, physical activities, relaxation and individual guidance. Before and after the programme and at the follow-up occasions all participants were evaluated with the Global Self-Efficacy Index (GSI), Hospital Anxiety and Depression Scale (HAD), and Stress test (Study I). A group of participants who were still full-time sick-listed (Group I) at the end of the study period were compared with participants who were part-time or not sick-listed (Group II) at the end of the study period (II, III, IV). They were evaluated with the Disability Rating Index (DRI), with the Pain Intensity Rating Index on a visual analogue scale (VAS) (II, III)), mobility tests (III), GSI (III), HAD, and a stress test (IV). Seven women (median age 48 years) and three men (53 years) (Group I) were interviewed and the interviews were analysed by manifest content analysis (V). At the 2-year follow-up full-time sick leave, anxiety, depression and selfexperienced stress had decreased in both sexes. They also showed increased quality of life (QoL) (I). In participants with full-time sick leave (Group I), self-experienced physical disability and pain ratings were high and showed no decrease up until the 2-year follow-up. In participants with part-time or no sick leave (Group II), physical disability and pain ratings decreased gradually throughout the 2-year follow-up period (II). Cervical and thoracolumbar spine range of motion (ROM) was lower in Group I than in Group II from the start of rehabilitation to a 2-year follow-up. Only Group II showed a temporal improvement in ROM. No changes in DRI, VAS or GSI were found in parallel with corresponding temporal changes in any of the ROM (III). Group I experienced no change in anxiety or depression during the study period, in contrast to Group II, in which this decreased. Decreased stress was found in both groups (IV). Group I described perceived barriers to and possibilities of returning to work, and also gave information on what strategies they used, to cope with everyday life (V). The majority of the participants improved and they continued to be physically active, their QoL improved, and most participants returned to work. Ten of the participants, however, were on full-time sick leave throughout the whole study period, with high self-experienced physical disability, high pain rating and no improvement in anxiety and depression. They experienced barriers to re-entering the labour market as consequences of physical symptoms and fatigue. But they also believed in possibilities of returning to work if they could get a modified job adapted to their own capacity. Thus, persons with severe disability and pain did not improve by rehabilitation in this project. New methods of treatment have to be developed for improvement of symptoms resulting in reduction of functional impairment and a consequent need for sick leave. / Huvudsyftet med undersökningen var att utvärdera ett 7-veckors multidisciplinärt rehabiliteringsprogram inriktat på muskuloskeletala besvär, för arbetsföra kvinnor och män, vid start och efter rehabiliteringsprogrammets slut samt vid 6, 12 och 24 månader. Vidare var syftet att undersöka deltagares upplevelse av att inte återgå i någon form av arbete sex år efter deltagande i rehabiliteringsprogrammet. Sextio deltagare, 40 kvinnor och 20 män (medelålder 46.8 ±7.9), med muskuloskeletala besvär, framför allt nack- och ryggbesvär, deltog i ett 7- veckors rehabiliteringsprogram som innehöll en kombination av teoretisk och praktisk undervisning, fysisk aktivitet, avslappning och individuell vägledning. Deltagarna testades före och efter rehabiliteringsprogrammet samt vid uppföljningstillfällena med Globalt Självskattnings Index (GSI), Hospital Anxitey and Depression Scale (HAD) och stress test (Studie I). En grupp deltagare som fortfarande var helt sjukskriven (Grupp I) i slutet av studieperioden, jämfördes med deltagare som var delvis eller inte alls sjukskriven (Grupp II) vid studieperiodens slut (II, III, IV). De utvärderades med Disability Rating Index (DRI), smärtskattning med visuell analog skala (VAS) (II,III), rörlighetsmätning (III), GSI (III), HAD, och stress test (IV). Sju kvinnor (median ålder 48 år) och tre män (53 år) (Grupp I) intervjuades och intervjuerna analyserades med manifest innehållsanalys (V). Vid två års uppföljning hade heltidssjukskrivning, ångest/oro, depression och självupplevd stress minskat hos båda könen. De visade också ökad livskvalitet (I). Deltagarna som var helt sjukskrivna (Grupp I) hade hög självskattad funktionsnedsättning samt smärtskattning och visade ingen förändring vid två års uppföljning. Deltagarna som var delvis eller inte alls sjukskrivna (Grupp II) visade en gradvis förbättring av fysisk funktion och smärtskattning under studieperioden (II). Cervical och thoracolumbar rörlighet var mindre i Grupp I jämfört med i Grupp II från start till två års uppföljning. Endast Grupp II visade en temporär förbättring av den aktiva rörligheten. DRI, VAS och GSI förändrades inte parallellt med förändringarna i den aktiva rörligheten (III). Grupp I upplevde ingen förändring i ångest/oro eller depression under studie perioden jämfört med Grupp II, som minskade ångest/oro och depression. Båda grupperna skattade mindre stress (IV). I studie V beskrevs deltagarnas upplevelser av hinder och möjligheter för att återgå i arbete. De beskrev vidare vilka strategier som användes för att hantera vardagslivet. Majoriteten av deltagarna förbättrades och de fortsatte att vara fysiskt aktiva, livskvaliteten förbättrades och de flesta deltagarna återgick i arbete. Tio av deltagarna var helt sjukskrivna under hela studieperioden, med hög självskattad fysisk funktionsnedsättning, hög smärtskattning och ingen förbättring i ångest/oro eller depression. De upplevde hinder för återgång i arbete, en konsekvens av de fysiska symtomen och trötthet. De trodde också på möjlighet till återgång i arbete om de kunde få ett arbete anpassat till deras egen arbetsförmåga. Alltså, personer med stor funktionsnedsättning och hög smärta förbättrades inte av rehabilitering i det här projektet. Nya metoder av behandling behöver utvecklas för att förbättra symtomen och därmed minska funktionell försämring och behovet av sjukskrivning.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:miun-10636 |
| Date | January 2009 |
| Creators | Sjöström, Rita |
| Publisher | Mittuniversitetet, Institutionen för hälsovetenskap, Östersund : Mittuniversitetet |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | English |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Doctoral thesis, comprehensive summary, info:eu-repo/semantics/doctoralThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
| Relation | Mid Sweden University doctoral thesis, 1652-893X ; 75 |
Page generated in 0.0027 seconds