Uppsatsen är en retoriskt studie av T.S. Eliots begrepp objektiva korrelat; ett litterärt begrepp som, enligt Eliot, var det konstfulla sättet att framställa känslor på. Känslan skulle framställas i dikt genom att en objektiv framställning, Detta innebar att känslan skulle ha en konkret motsvarighet i dikten, exempelvis skulle den inkapslas i ett objektiv, en situation eller händelsekedja. Detta skulle i sin tur omedelbart väcka känslan hos läsaren. Uppsatsens syfte är att undersöka och visa att det objektiva korrelatet förutsätter en retorisk kommunikationsmodell. Detta görs mot bakgrunden till att det fanns en modernistisk uppfattning om retoriken som skadligt, något som litteraturen skulle befrias ifrån. För att uppfylla syftet undersöks text-, författare-, och läsarfunktionen, vilka kan förstås som viktiga delar i en kommunikationsmodell. Studien visar att begreppet delar flera likheter med och förstås utifrån flera retoriska teorier, exempelvis Chaïm Perelmans auditoriebegrepp, Mats Rosengrens definition av doxa och Wayne C. Booths begrepp telling och showing. Det objektiva korrelatet kan förstås som en poetisk argumentation som ämnar påverka läsarna, men vars funktion också är avhängig publiken då författaren måste förhålla sig till de kollektiva referenspunkter som publiken håller gemensamt. Studien visar att de kommunikationsparameterar som undersöks är av retorisk karaktär och såldes förutsätter begreppet en retorisk kommunikationsmodell.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:uu-413514 |
| Date | January 2020 |
| Creators | Bjurbom, Helena |
| Publisher | Uppsala universitet, Avdelningen för retorik |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0024 seconds