This thesis investigates how site-specific art manifest itself in different ways, specifically in the biennial format. The focus is on the Luleå Biennale, one of Scandinavia's oldest biennales that returns every two years. Through a case study of four different works of art from two of the biennale's editions, two from the year 2018 and two from 2020, I want to broaden the understanding of the concept of site specificity and how to curate such an exhibition. The theory is based on Miwon Kwon's One Place to Another: Site-Specific Art and Locational identity (2004) and Nick Kaye's Site-Specific Art: Performance, Place and Documentation (2000) which deal with the concept of site specificity and its various expressions. The questions that arose were centered around research, audience and how art activates the place. Through my investigation, I came to the conclusion that all four artworks are strongly connected to their context, not only the context of the biennial but also the physical location they treated, and that a long process of research made the groundwork for this. One of the works was not newly produced for the place in which it was exhibited, but was realized by translating its original meaning to the place of the biennale with the help of curatorial work. I also come to the conclusion that the audience is of great importance in realizing these site-specific works of art exhibited in places that are otherwise not accessible to the public. The biennale opens up new places and memories. / Denna uppsats är en undersökning av hur platsspecifik konst kan uttrycka sig på olika sätt och specifikt hur det kan se ut i biennalformatet. Fokus ligger på Luleåbiennalen, en av Skandinaviens äldsta biennaler som återkommer vartannat år. Genom en fallstudie på fyra olika konstverk från två av biennalens utgåvor, två från år 2018 och två från 2020, vill jag vidga förståelsen för begreppet platsspecificitet och hur man curerar en sådan utställning. Den grundläggande teorin utgår från Miwon Kwons One Place to Another: Site-Specific Art and Locational identity (2004) och Nick Kayes Site-Specific Art: Performance, Place and Documentation (2000) som behandlar begreppet och dess olika uttryckssätt, vilket ledde till frågor kring research, publik och hur konsten aktiverar platsen. Genom min undersökning kommer jag fram till att alla fyra konstverk är starkt kopplade till sin kontext, inte endast kontexten av en biennal men även den fysiska platsen de behandlar, samt att en lång process av research har lagt grunden för detta. Ett av verken var inte tillverkade för platsen som den ställdes ut på men blev ändå realiserad genom att dess ursprungliga mening översattes till platsen för biennalen, detta med hjälp av curatoriskt arbete. Jag kommer även fram till att publiken utgör en viktig del för att realisera dessa platsspecifika konstverk som ställts ut på platser som annars inte är tillgängliga för allmänheten. Biennalen möjliggör besök av nya platser och minnen.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:uu-512094 |
| Date | January 2023 |
| Creators | Nåtoft, Maria |
| Publisher | Uppsala universitet, Konstvetenskapliga institutionen |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | English |
| Detected Language | English |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.002 seconds