I den här essän utforskas en händelse där en psykoterapeut under ett samtal upplever sig drabbad i förtvivlan av två ögonblick i ett professionellt samtal. Mot bakgrund av den händelsen avtäcks betydelsen och meningsfullheten i att lida, specifikt som en möjlig färdighet hos psykoterapeuten. Det görs genom utforskning av vad att förstå, vara receptiv och erfara förtvivlans utsatthet kan betyda för en psykoterapeuts kunnande med hjälp av filosofen Søren Kierkegaard. I essän lyfts inledningsvis problemet mellan naturvetenskapens strävan att säkerställa våra liv genom diagnostiska termer och det existentiella mänskliga villkoret att lida fram. Genom utforskandet tydliggörs hur den naturvetenskapliga synen på människan subtilt förskjutit ett lidande till något som i vissa fall först och främst ges namn via en diagnos eller med annan terminologi och med det förlorar en egen legitimitet men som även gör oss sämre förberedda att lida. En fråga som ställs och ges svar på är om en psykoterapeuts färdighet att lida indirekt kan legitimera lidande genom just den färdigheten. Kierkegaards texter används för att både förstå och ge lidande dels den legitimitet som lidande bör få dels se lidande som en stilla revolutionär handling genom hans blick. Ett avgörande moment som visade sig ta psykoterapeuten från förmågan att lida till färdigheten att lida var tigande. / This essay explores an incident in which a psychotherapist during a conversation finds herself struck with despair by two moments in a professional conversation. Against the background of that event, the meaning and meaningfulness of suffering is revealed, specifically as a possible skill of the psychotherapist. It is done by exploring what understanding, being receptive and experiencing the vulnerability of despair can mean for a psychotherapist's skills with the help of the philosopher Søren Kierkegaard. The essay initially raises the problem between natural science's endeavor to secure our lives through diagnostic terms and the existential human condition of suffering. Through the research, it is made clear how the natural scientific view of man has subtly shifted suffering to something that in some cases is first and foremost given a name via a diagnosis or with other terminology and with that loses its own legitimacy, but which also makes us less prepared to suffer. A question that is asked and answered is whether a psychotherapist's skill in suffering can indirectly legitimize suffering through that very skill. Kierkegaard's texts are used to both understand and give suffering the legitimacy that suffering should have and see suffering as a quiet revolutionary act through his eyes. A decisive moment that proved to take the psychotherapist from the ability to suffer to the skill to suffer was silence.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:sh-52562 |
| Date | January 2023 |
| Creators | Mårtensson Astvik, Ia |
| Publisher | Södertörns högskola, Institutionen för kultur och lärande |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0019 seconds