Denna uppsats har haft till syfte att genom den rättsdogmatiska och EU-rättsliga metoden undersöka EU:s straffrätt och svensk skatterätt med utgångspunkt i ne bis in idem principen.Sverige anslöt sig till EU den 1 januari 1995 och blev som medlemsstat bunden att utföra de straffprocessrättsliga reglerna i svenska domstolar i enlighet med EU:s straffrätt. I takt med en allt växande internationalisering utvecklades EU:s straffrätt genom Lissabonfördraget som trädde i kraft den 1 december 2009. Lissabonfördraget innebar att Europaparlamentet gavs en större lagstiftande makt vilket vidare garanterade ett gemensamt beslutsfattande EU-system. Det innebar även att de rättigheter och förbud som är gällande inom EU och som aktualiseras vid EU-rättsliga förfaranden blev bindande för samtliga medlemsstater.I denna uppsats utgör ne bis in idem principen exempel på en sådan rättighet och förbud som är gällande inom EU. Principen kommer till uttryck i artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet i EKMR samt artikel 50 i EU-stadgan. Den innebär att ingen får lagföras eller straffas på nytt avseende samma gärning som denne redan blivit dömd eller frikänd för. Ne bis in idem principen har varit återkommande i svenska domstolar gällande utredning av det dåvarande systemet med skattetillägg och skattebrott. När skattetillägget infördes i svensk lagstiftning var avsikten att sanktionen skulle anses vara administrativ och tillämpas parallellt med åtal om skattebrott utan att strida mot förbudet om dubbla förfaranden. I målet RÅ 2000 ref. 66 konstaterade Regeringsrätten att det svenska skattetillägget ansågs falla in under artikel 6 i EKMR. Det innebar att skattetillägg av Europadomstolen och EU-domstolen ses som en sanktion av straffrättslig karaktär medan den enligt den svenska kvalificeringen fortfarande ses som administrativ.I målet NJA 2010 s. 168 I och II var HD av uppfattningen att det svenska systemet med skattetillägg och skattebrott inte stred mot ne bis in idem principen. Det gällde fram till 2013 när EU-domstolen lä38mnade ett förhandsavgörande i ett svenskt skattemål som förändrade rättsläget. Det konstateras bara några månader senare när både HD i målet NJA 2013 s. 502 och HFD i målet 2013 ref. 71 ansåg att all tidigare rättspraxis inom området var överspelad och istället dömde i enlighet med EU-domstolens förhandsavgörande. Efter att det svenska systemet med skattetillägg och skattebrott underkändes av HD 2013 har en ny lag om skattetillägg i vissa fall införts. Lagen trädde i kraft 2016 och innebär att skattetillägg och skattebrott kan tillämpas parallellt men i ett samlat förfarande. I målet NJA 2020 s. 734 framgår det att lagen om skattetillägg i vissa fall tillämpas genom att HD vid sin bedömning beaktade att skattetillägg påförts i straffmätningen av skattebrottet.Efter att ha undersökt EU:s straffrätt och svensk skatterätt med utgångspunkt i ne bis in idem principen kan det konstateras att det krävts omfattande utredningar i domstolar som medfört ett ännu mer omfattande rättspraxis. Vidare kan det konstateras att de straffprocessrättsliga reglerna utvecklats genom Sveriges inträde i EU. Det främst på grund av det svenska systemet med skattetillägg och skattebrott underkändes till följd av EU-rättslig rättspraxis.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:hig-36740 |
| Date | January 2021 |
| Creators | Gustavsson, Veronica, Zetterberg Lindeberg, Emilia |
| Publisher | Högskolan i Gävle, Avdelningen för ekonomi |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0024 seconds