För att skydda kulturhistoriskt värdefulla byggnader från rivning används PBL 9 kap. 34 § 2 om byggnaden är placerad inom detaljplan eller områdesbestämmelser. Förarbeten till paragrafen är tydliga med att vad som definieras som kulturhistoriskt ska avgöras med hänsyn till lokala överväganden. När en ansökan om rivningslov inkommer till kommunen ska den prövas mot PBL 9 kap. 34 § 2. För att kunna neka rivning ska byggnaden uppfylla rekvisitet kulturhistoriskt värdefull. Det kulturhistoriskt värdefulla kan vara byggnaden i sig eller den helhetsmiljö byggnaden är en del utav. För att styrka det kulturhistoriska värdet används utlåtanden från muséer, kulturinventeringar, privata företag med bebyggelseantikvarisk kompetens och kommunens egna planer. Kommunernas kulturhistoriska planer och program är inte alltid uppdaterade, vilket ställer högre krav på kunskapen om kulturhistoriskt värdefulla byggnader hos kommunernas tjänstepersoner. Studien tyder på att det finns en varierande kunskapsnivå bland tjänstepersonerna som deltagit i enkätundersökningen, i vissa fall förekommer feltolkningar av lagen. Det går inte att härleda kunskapsnivån till varken utbildning eller erfarenhet inom yrket. När tjänstepersonerna brister i kunskapen försvårar det kommunernas förutsättningar att följa lagens intentioner. För bedömning av en byggnads kulturhistoriska värde är bebyggelseantikvarisk kompetens till stor hjälp. Kommunerna bör uppdatera och utöka inventeringen av kulturhistoriskt värdefulla byggnader för att kunna göra kvalificerade avvägningar när det gäller att neka eller bevilja rivningslov. Studien visar på brister när det gäller kommunens information till fastighetsägare om fastighetsägarens rättighet till ersättning vid nekat rivningslov. Det är dessutom ovanligt att kommunerna budgeterar för denna ersättning. Det är svårt att avgöra varför kommunerna brister i informationen till fastighetsägarna och om bristen av budget leder till sämre information. Faktum kvarstår dock, kommunen är skyldig att ersätta fastighetsägaren om skadan av det nekade rivningslovet uppfyller kvalifikationsgränsen betydande skada i förhållande till värdet på berörd del av fastigheten. Lagstiftningen är tydlig, men kunskapen behöver spridas bland Sveriges kommuner för att i större utsträckning möjliggöra bevarandet av kulturhistorsikt värdefulla byggnader. / To protect culturally valuable buildings from demolition Planning and Building Act chapter 9 section 34 p. 2 is used if the building is located within the detailed development plan or area regulations. Preparatory work on the section is clear that what is defined as cultural history must be decided regarding local considerations. When an application for demolition permit is submitted to the municipality, it must be tested against Planning and Building Act chapter 9 section 34 p. 2. To deny demolition, the building must meet the cultural heritage prerequisite. The cultural-historical value may be the building itself or the overall environment the building is part of. To prove the cultural-historical value, statements from museums, cultural inventories, private companies with building antiquarian competence and the municipality's own plans are used. The municipalities' cultural history plans and programs are not always updated, which places higher demand on the knowledge of culturally valuable buildings in the municipal's officials. The study indicates that there is a varying level of knowledge among the officials who participated in the survey, in some cases there are misinterpretations of the law. It is not possible to deduce the level of knowledge neither to education nor experience in the profession. When the officials knowledge is not sufficient municipalities make desitions in conflict with the intentions of the law. The competence of conservation officers is of good help for the building committee in assessing the cultural historical value of a buildning. Municipalities should update and expand the inventory of culturally valuable buildings to be able to make qualified assesments when it comes to denying or granting demolition permits. This study shows deficiencies in the municipality's information to property owners about their rights to compensation in the event of a denied demolition permit. Furthermore, it is unusual for municipalities to budget for this compensation. It is difficult to determine why the municipality's lack in information to property owners and whether the lack of budget leads to deficient information. However, the fact remains, the municipality is obliged to compensate the property owner if the damage of the refused demolition permit meets the qualification, significant damage in relation to the value of the affected part of the property. The legislation is clear, but the knowledge needs to be spread among Sweden's municipalities in order to enable the preservation of culturally valuable buildings.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:hv-15793 |
| Date | January 2020 |
| Creators | Andersson, Anna-Lotta, Andersson, Emelie |
| Publisher | Högskolan Väst, Avdelningen för Matematik, Data- och Lantmäteriteknik, Högskolan Väst, Avdelningen för Matematik, Data- och Lantmäteriteknik |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0024 seconds