Uppsatsen syfte är att undersöka hiv-positivas berättelser om (framtida) relationer, vilka strategier kring relationer (och framtiden) som finns i dessa berättelser och vilka samhälleliga normer som återfinns i individernas berättelser. Syftet har även varit att sprida information om hiv inom akademien, att låta hiv-positivas berättelser höras och bli aktiva, talande subjekt och att analysera dessa berättelser i en samhällelig kontext. Uppsatsens bakgrund tar upp medicinska, historiska och samhälleliga kontexter och visar på relationen mellan tid, plats, medicinska framgångar och värderingar. Det finns få studier gjorda under 2000-talet som både tar upp ett normkritiskt perspektiv på samhälleliga diskurser och innehåller hiv-positivas berättelser och förhandlingar med bilder av hiv(-positiva). Det saknas dessutom studier om hiv som har ett vi-perspektiv, det vill säga ett forskarperspektiv som inte studerar ’de där’ utan har egna levda erfarenheter med i forskarpositionen. Positionens genomskinlighet och reflexivitet är vidare ett led i en kritisk, feministisk metodologi med stark tradition i genusvetenskaplig forskning. Uppsatsens metod är en fläta mellan enkäter, intervjuer och minnesnotiser som syftar till att skapa en nyanserad bild av (ett urval) hiv-positivas berättelser om sin livssituation och sin syn på (framtida) relationer. Det intersektionella teoretiska begreppen är hämtade från queerteori, crip-teori och postkolonial teori: agens, normativitet, heteronormativitet, performativitet, subversivitet, vithet, strategier för ökad livskvalitet och hälsonormativitet. I uppsatsen träffar jag 32 personer som besvarat en enkät, samt fem personer som lever med hiv i Sverige idag under 2010-talet, nämligen uppsatsförfattaren (mina minnesnotiser), Doris, George, Rhoda och Marianne. Informanterna förhandlar på olika sätt med normer kring kön, sexualitet, etnisk tillhörighet, ålder och friskhet och med strategier för sina relationer. Hiv är en tabusjukdom samtidigt som det en sjukdom som vilken sjukdom som helst. Den är inte självvald, kräver mediciner, innebär kris och den som har sjukdomen vill inte ha den men kan leva med den. Det ser vi i de berättelser som Rhoda, Marianne, Doris och George berättar och som jag menar är hoppfulla. Alla fyra har sociala nätverk av personer runt omkring dem som vet om deras hiv-status och som stöttar dem på olika sätt. Samtidigt drömmer Rhoda, Marianne och Doris om framtiden och ser ljust och med hopp på framtiden medan George redan lever sin framtidsdröm. Hur nöjda informanterna är med sina relationer och med sina liv och hur framgångsrika deras strategier är beror på vilka valmöjligheter de har utifrån sin sociala situation, sina nätverk och sin relation till hiv-diskursen. Detta utgör deras rörelsemöjlighet, förhandlingsposition och mått av underordning. Det blir tydligt att hiv synliggör olika normer, hur de samverkar samt hur den praktik systemen premierar är omöjliga att uppnå eftersom de är ofrånkomliga komedier. Det performativa avslöjas i exempelvis vithet, friskhet och heterosexualitet. Genom att analysera hiv och dess diskurser tillsammans med hiv-positivas egna berättelser ser vi diskrepansen mellan hiv-positivas verklighet och samhällets syn som pekar ut riskgrupper, förövare och offer. Jag ser att alla som inte ingår i riskgruppen antas vara hiv-negativa, för det som ligger utanför kategorierna är normen och normen är frisk, hiv-negativ. Jag ser tyvärr också en rädsla i Georges, Doris’, Rhodas och Mariannes berättelser om (framtida) relationer där en annan hiv-positiv person blir den enda önskade partnern. Positionen som hiv-positiv, oavsett om hiv anses ha stor eller liten påverkan på livet, är på många sätt en avvikande position där underläget blir större i relation till en hiv-negativ person. Det skapar en sårbarhet att förhandla med negativa diskurser, att känna sig beroende av människors lojalitet och tystnad, att kontinuerligt äta mediciner samt att ha specifika sexuella praktiker. Informanterna uppskattar och önskar fler (hiv)positiva frizoner, mötesplatser och relationer där hiv normaliseras, där de blir acceptabla subjekt och där hiv genom att inte behöva uttalas både kan vara en del av en som person, samtidigt som hiv kan vara ”no big deal”.