Syftet med denna uppsats är att undersöka unga vuxnas platsanknytning till den glesbygdskommun där de vuxit upp. Tolkning av platsanknytning och annan teoribildning har genomförts med ett humanistiskt synsätt och en fenomenologisk utgångspunkt. Den metod som använts i fältarbetet är semi-strukturerade intervjuer. Metoden utformades och genomfördes baserade på principer och värdegrund hämtade ur feministisk metodologi. Totalt har sex intervjuer genomförts, två i var och en av orterna Sveg, Hede och Funäsdalen, de tre största orterna i Härjedalens kommun. Från varje ort intervjuades en kvinna och en man. Studiens resultat indikerar att maskulina attribut och egenskaper tar mycket utrymme i de berörda orterna. Omvandlingen från att vara en jord- och skogsbrukskommun till besöksnäringskommun skapar en situation där identiteter ifrågasätts. Som en påföljd av detta indikerar studiens resultat att det saknas mötesplatser för ett bredare utrymme av åsikter och värdering och preferenser inom vissa berörda orter. Vilket kan leda till en mindre förankrad relation till platsens människor och kultur.

Uppsatsen syfte är att undersöka hiv-positivas berättelser om (framtida) relationer, vilka strategier kring relationer (och framtiden) som finns i dessa berättelser och vilka samhälleliga normer som återfinns i individernas berättelser. Syftet har även varit att sprida information om hiv inom akademien, att låta hiv-positivas berättelser höras och bli aktiva, talande subjekt och att analysera dessa berättelser i en samhällelig kontext. Uppsatsens bakgrund tar upp medicinska, historiska och samhälleliga kontexter och visar på relationen mellan tid, plats, medicinska framgångar och värderingar. Det finns få studier gjorda under 2000-talet som både tar upp ett normkritiskt perspektiv på samhälleliga diskurser och innehåller hiv-positivas berättelser och förhandlingar med bilder av hiv(-positiva). Det saknas dessutom studier om hiv som har ett vi-perspektiv, det vill säga ett forskarperspektiv som inte studerar ’de där’ utan har egna levda erfarenheter med i forskarpositionen. Positionens genomskinlighet och reflexivitet är vidare ett led i en kritisk, feministisk metodologi med stark tradition i genusvetenskaplig forskning. Uppsatsens metod är en fläta mellan enkäter, intervjuer och minnesnotiser som syftar till att skapa en nyanserad bild av (ett urval) hiv-positivas berättelser om sin livssituation och sin syn på (framtida) relationer. Det intersektionella teoretiska begreppen är hämtade från queerteori, crip-teori och postkolonial teori: agens, normativitet, heteronormativitet, performativitet, subversivitet, vithet, strategier för ökad livskvalitet och hälsonormativitet. I uppsatsen träffar jag 32 personer som besvarat en enkät, samt fem personer som lever med hiv i Sverige idag under 2010-talet, nämligen uppsatsförfattaren (mina minnesnotiser), Doris, George, Rhoda och Marianne. Informanterna förhandlar på olika sätt med normer kring kön, sexualitet, etnisk tillhörighet, ålder och friskhet och med strategier för sina relationer. Hiv är en tabusjukdom samtidigt som det en sjukdom som vilken sjukdom som helst. Den är inte självvald, kräver mediciner, innebär kris och den som har sjukdomen vill inte ha den men kan leva med den. Det ser vi i de berättelser som Rhoda, Marianne, Doris och George berättar och som jag menar är hoppfulla. Alla fyra har sociala nätverk av personer runt omkring dem som vet om deras hiv-status och som stöttar dem på olika sätt. Samtidigt drömmer Rhoda, Marianne och Doris om framtiden och ser ljust och med hopp på framtiden medan George redan lever sin framtidsdröm. Hur nöjda informanterna är med sina relationer och med sina liv och hur framgångsrika deras strategier är beror på vilka valmöjligheter de har utifrån sin sociala situation, sina nätverk och sin relation till hiv-diskursen. Detta utgör deras rörelsemöjlighet, förhandlingsposition och mått av underordning. Det blir tydligt att hiv synliggör olika normer, hur de samverkar samt hur den praktik systemen premierar är omöjliga att uppnå eftersom de är ofrånkomliga komedier. Det performativa avslöjas i exempelvis vithet, friskhet och heterosexualitet. Genom att analysera hiv och dess diskurser tillsammans med hiv-positivas egna berättelser ser vi diskrepansen mellan hiv-positivas verklighet och samhällets syn som pekar ut riskgrupper, förövare och offer. Jag ser att alla som inte ingår i riskgruppen antas vara hiv-negativa, för det som ligger utanför kategorierna är normen och normen är frisk, hiv-negativ. Jag ser tyvärr också en rädsla i Georges, Doris’, Rhodas och Mariannes berättelser om (framtida) relationer där en annan hiv-positiv person blir den enda önskade partnern. Positionen som hiv-positiv, oavsett om hiv anses ha stor eller liten påverkan på livet, är på många sätt en avvikande position där underläget blir större i relation till en hiv-negativ person. Det skapar en sårbarhet att förhandla med negativa diskurser, att känna sig beroende av människors lojalitet och tystnad, att kontinuerligt äta mediciner samt att ha specifika sexuella praktiker. Informanterna uppskattar och önskar fler (hiv)positiva frizoner, mötesplatser och relationer där hiv normaliseras, där de blir acceptabla subjekt och där hiv genom att inte behöva uttalas både kan vara en del av en som person, samtidigt som hiv kan vara ”no big deal”.

This thesis provides an ethnography and critical phenomenology of undocumentedness in the Swedish context. By attending to the forces and processes that circumscribe the life-worlds of undocumented persons, as well as the phenomenology and essential experiences of their condition, a complex and multi-layered illustration of what undocumentedness is and means is successively presented. Employing a dual conceptualization of the state, as a juridico-political construct as well as a practiced and embodied set of institutions, the undocumented position emerges as a legal category defined only through omission, produced and reproduced through administrative routine and practice. The health care sector provides empirical examples of state-undocumented interaction where the physical and corporeal presence of the officially absent becomes irrefutable. This research suggests that the Swedish welfare state – universalistic, comprehensive and with digitized administrative routines – becomes a particularly austere environment in which to be undocumented. Drawing on interviews with regional and local health care administrators, NGO-clinics’ representatives and health professionals, as well as extensive participatory observation and interviews with undocumented persons, I argue that the undocumented condition is characterized by simultaneous absence and presence, and a correspondingly paradoxical spatiality. I suggest that the official absence and deportability of undocumented persons deprives them of the capacity to define space and, in an Arendtian sense, appear as themselves to others. There are, however, some opportunities for embodied political protest and dissensus. The paradoxical qualities of the absent-present condition manipulate the undocumented mode of being-in-the-world and I argue that alienation and disorientation are essential experiences of the undocumented situation.

This thesis provides an ethnography and critical phenomenology of undocumentedness in the Swedish context. By attending to the forces and processes that circumscribe the life-worlds of undocumented persons, as well as the phenomenology and essential experiences of their condition, a complex and multi-layered illustration of what undocumentedness is and means is successively presented. Employing a dual conceptualization of the state, as a juridico-political construct as well as a practiced and embodied set of institutions, the undocumented position emerges as a legal category defined only through omission, produced and reproduced through administrative routine and practice. The health care sector provides empirical examples of state-undocumented interaction where the physical and corporeal presence of the officially absent becomes irrefutable. This research suggests that the Swedish welfare state – universalistic, comprehensive and with digitized administrative routines – becomes a particularly austere environment in which to be undocumented. Drawing on interviews with regional and local health care administrators, NGO-clinics’ representatives and health professionals, as well as extensive participatory observation and interviews with undocumented persons, I argue that the undocumented condition is characterized by simultaneous absence and presence, and a correspondingly paradoxical spatiality. I suggest that the official absence and deportability of undocumented persons deprives them of the capacity to define space and, in an Arendtian sense, appear as themselves to others. There are, however, some opportunities for embodied political protest and dissensus. The paradoxical qualities of the absent-present condition manipulate the undocumented mode of being-in-the-world and I argue that alienation and disorientation are essential experiences of the undocumented situation.