Bakgrund: Livräddande insatser ges till patienten som vårdas på en intensivvårdsavdelning. I vissa fall om patientens liv inte går att rädda inleds nya intensivvårdsinsatser i form av organbevarande behandling för att möjliggöra för en eventuell organdonation, vilket kan upplevas som utmanande och behöver studeras. Syfte: Syftet med studien var att beskriva intensivvårdssjuksköterskors upplevelser av att vårda patienter i brytpunkten mellan livsuppehållande behandling och organbevarande behandling. Metod: En kvalitativ studie med semistrukturerade intervjuer. Dataanalysen genomfördes med en kvalitativ manifest innehållsanalys. Resultat: Fyra kategorier framkom; att vårdandet blir en känslofylld utmaning som väcker existentiella frågor, att stödja närstående i deras förtvivlan, att ändra fokus från att vårda i livsuppehållande syfte till att vårda organbevarande, att få stöd av lagstiftningen bidrar till kompetensutveckling. Slutsats: I studien framkom det att intensivvårdssjuksköterskor upplevde vårdandet i brytpunkten mellan livsuppehållande behandling och organbevarande behandling som en ansvarsfull uppgift där antonyma känslor är i konflikt inom dem. Strategier som intensivvårdssjuksköterskan kan använda för att hantera starka känslomässiga utmaningar är att ha en acceptans för sina egna känslor, att vara känslomässigt sensitiv i mötet med närstående och att utvidga den känslomässiga sensitiviteten för att förstå sina egna upplevelser bättre. Vidare studier om vilka strategier intensivvårdssjuksköterskan använder sig av är av intresse samt hur sällan varje intensivvårdssjuksköterska vårdar i en organdonationsprocess.