Denna kvalitativa studie tar sikte på hur biståndshandläggare hanterar äldre människor som har demenssjukdom. Studien syftar till att uppmärksamma dessa upplevelser och hur biståndshandläggare arbetar med äldre människor som har demenssjukdom. Studien använde en hermeneutisk ansats och semistrukturerade intervjuer för att ta reda på vad studien ville utforska. Biståndshandläggarna som intervjuats har erfarenhet av att fatta beslut om åtgärder för äldre personer med demens. Det teoretiska konceptet "handlingsutrymme" har använts för att tolka materialet. Dessutom har teorier och idéer om gräsrotsbyråkrati samt professionsetik och professionalitet använts.Med hjälp av tematisk analys som använts i vår studie har vi kunnat identifiera tre olika huvudteman som handlar om strategier för att erhålla samtycke, samarbete med andra aktörer samt dilemman och svårigheter. Studiens resultat tyder på biståndshandläggarna ställs inför flera utmaningar relaterat till naturen av målgruppen som karaktäriseras av nedsatt kognitivförmåga. Det framkommer att biståndshandläggarnas agerande är baserat utifrån både professionellt ansvar samt personligt engagemang. Det framgår även att brukarens självbestämmande och delaktighet inte alltid garanteras.Vi vill påpeka att studiens rubrik är inspirerad av ett citat från en intervjuperson. Rubriken tyder på en strategi, ett lirkande sätt, som många av våra intervjupersoner har använt sig av för brukarens bästa. När den äldre personen har gått långt i sin demens och löper en stor risk att skada sig eller andra. När denna äldre inte ger sitt samtycke för att flytta till ett demensboende så måste biståndshandläggaren engagera sig och hitta på en strategi som lirkar den äldre i syfte att få henom flytta till en tryggare miljö, i enlighet med citatet från en av biståndshandläggarna: ”ett Café med gratis kaffeservering”

Bakgrund: Personal inom vård och omsorg av personer med demenssjukdom står inför många svårigheter. I mötet med personer med demenssjukdomar kan svåra situationer uppstå till följd av den kognitiva nedsättningen. Personer med demenssjukdom kan ha svårt att förmedla sina önskemål eller berätta vad de varit med om. Det finns också organisatoriska svårigheter, som till exempel att det saknas personal med rätt utbildning och att det blir allt fler äldre med komplexa behov som behöver vård och omsorg. Syfte: Det övergripande syftet är att undersöka hur personal inom vård och omsorg resonerar och agerar kring svåra situationer i mötet med personer med demenssjukdom med fokus på att inhämta samtycke (studie I) samt hur de resonerar och agerar när de misstänker våld i nära relationer som begås av anhöriga till personer med demenssjukdom (studie II). Metod: Data insamlades genom totalt 22 gruppintervjuer med 101 personal som möter personer med demenssjukdom och deras anhöriga i sitt arbete. Intervjuerna syftade till att vara interaktiva, vilket innebär att deltagarna hjälper varandra att reflektera kring det givna ämnet. Studie I analyserades med kvalitativ innehållsanalys och studie II med tematisk analys. Resultat: Övergripande resultat från de båda studierna visar att personal inom vård och omsorg om personer med demenssjukdom upplever flera svårigheter gällande att inhämta samtycke till vård- och omsorgsåtgärder samt att agera vid misstanke om våldsförekomst. Studie I visar att personalens strävan är att alltid låta personerna med demenssjukdom vara självbestämmande, men på grund av de funktionsnedsättningar demenssjukdomen innebär är det ibland svårt att få ett samtycke. I dessa situationer kan det hända att personal är de som fattar besluten om en åtgärd. De båda studierna visar också att personal känner sig osäkra på hur de bör handla eftersom det finns brister avseende stöd och hjälp från verksamheten, såsom riktlinjer och rutiner för att ha något att agera utifrån. Detta var särskilt tydligt i studie II, där personal uppger att de därmed känner sig utlämnade till sina egna erfarenheter, normer och värderingar. Vidare är ett övergripande resultat att personal behöver ha god kännedom om vilka personerna är, deras behov, vanor, känslor och preferenser. Om personerna med demenssjukdom inte kan berätta om vad de utsätts för behöver personalen kunna tolka individens beteende och se om något avviker från det vanliga. Slutsats: De nära interaktionerna mellan personal och personer med demenssjukdom ställer höga krav på färdigheter och kompetens. Det råder en känsla av ansvar bland personalen när det kommer till att möta behoven hos personer med demenssjukdom. Personalen upplever osäkerhet när de inte har klar vägledning om hur de ska agera, och förutsättningarna ofta är otillräckliga. För att stödja personalen behövs tydliga rutiner och riktlinjer, kontinuerlig utbildning och handledning samt tid och möjlighet att reflektera över förhållningssätt.