Inom såväl den svenska politiken som i internationell forskningen har det framkommit en oro avseende intellektuellt funktionsnedsatta individers situation inom Kriminalvården. Exempelvis har det inom politiken påpekats att det råder en brist på studier gällande funktionsnedsatta klienter inom den svenska Kriminalvården. Vidare har det konstaterats att ett flertal förbättringar kan behövas för att myndigheten ska kunna möta dessa individer på ett bättre sätt. Den oro som beskrivs kan uppfattas vara befogad, då även ett flertal internationella studier har visat på hur flera länders straffrättsliga system inte är anpassade efter intellektuellt funktionsnedsatta klienter. Exempelvis uppges att programverksamheten inte är anpassad efter klientgruppen samt att de professionella saknar kunskap om funktionsnedsättningen och därför inte kan bemöta dessa individer på ett adekvat sätt. Syftet med denna studie är att analysera (1) hur professionella inom Kriminalvården beskriver och reflekterar kring sin förståelse av intellektuellt funktionsnedsatta klienter, (2) hur de professionella anser att deras förståelse av klienterna påverkar det återfallsförebyggande arbetet, (3) hur det återfallsförebyggande arbetet gentemot klientgruppen kan förbättras. För att studiens syfte skulle kunna uppnås använde vi oss av kvalitativ metod. Vi genomförde semistrukturerade intervjuer med sju professionella inom Kriminalvården. Genom att sedan göra en kvalitativ innehållsanalys av det empiriska materialet fann vi fem teman: ”Intellektuellt funktionsnedsatta klienter är inte som andra” ”Både en ovanlig och vanlig klientgrupp”, ”Struktur, möten och insatser”, ”Inte speciellt jättebra” och ”Utan förståelse blir det inte mycket till hjälp”. Empirin analyserades med utgångspunkt i socialkonstruktivismen och begreppen roller, det sociala kunskapsförrådet och typifieringsscheman. I analysen använde vi oss även av de observationsteoretiska begreppen distinktioner och blinda fläcken. Resultatet i studien visar att de professionella beskrev intellektuellt funktionsnedsatta klienter som individer med en begränsad förmåga till förståelse. Angående klientgruppens förekomst inom Kriminalvården gav de professionella en varierad bild. Klienterna beskrevs som så väl vanliga som ovanliga. Vidare upplevde flera av de professionella att de hade en bristande kunskap om funktionsnedsättningen samt att de saknade ett kunskapsstöd från Kriminalvårdens sida. Informanternas erfarenheter av klientgruppen var att verksamhetens struktur inte alltid sammanfaller väl med dessa klienters behov och att en förståelse för klienten är vitalt för det återfallsförebyggande arbetet. Ett förbättringsområde vi kan se utifrån resultatet är att professionella får ta del av utbildning om intellektuell funktionsnedsättning.

Som en del i regeringens strategi (Regeringens skrivelse, 2016/ 17:10) för att bekämpa mäns våld mot kvinnor uttalas ett behov av ett fokusskifte från ett reaktivt till ett mer proaktivt arbete. 2021 ändras sedan Socialtjänstlagen och socialnämnden åläggs ett nytt uppdrag att “verka för att personer som utsätter eller har utsatt närstående för våld eller andra övergrepp ska ändra sitt beteende” (5 kap. 11 a § SoL). Med hjälp av Bacchis diskursanalytiska metod What's the problem represented to be? undersöker vi vilka förklaringsmodeller till problemet mäns våld mot kvinnor som finns representerade i de rättsliga dokument och förarbeten som föranleder den nya lagstiftningen. Hur motiveras det återfallsförebyggande arbetet och vilka effekter får det för beskrivningen av problemet mäns våld mot kvinnor? Studiens resultat har analyserats med hjälp av diskursteori, den socialekologiska modellen samt en modell för kategorisering av preventivt arbete på tre nivåer, tertiär- sekundär- och primärpreventiv nivå. Resultat påvisar att problemet mäns våld mot kvinnor såsom det framställs i det empiriska materialet kan identifieras genom tre övergripande teman. Studien påvisar dels att problemet kan härledas till mäns våldsamma beteende där individuella förklaringsmodeller till mäns våld mot kvinnor skrivs fram framför en mer strukturell förståelse av våldet. Dels att förebyggande av mäns våld mot kvinnor på ett övergripande plan reduceras till återfallsförebyggande insatser riktade mot män som utövar våld. Detta då problemet i hög grad är ett upprepningsbrott. Slutligen är det den våldsutövande mannens erfarenheter av våld och behandling samt behov kopplade till detta som skrivs fram i materialet medan den våldsutsatta kvinnans erfarenheter och behov osynliggörs. Studiens slutsatser pekar mot att framställningen av problemet mäns våld mot kvinnor fortsatt rör sig i en riktning mot individuella orsaksförklaringar kopplade till relativa risker för att både utsätta och att utsättas för mäns våld mot kvinnor snarare än till strukturella orsaksförklaringar.