Psykosrelaterade diagnoser är de mest förekommande diagnoserna bland rättspsykiatriskt vårdade patienter inom den rättspsykiatriska vården. Dessa patienter riskbedöms för framtida våld och i vården ingår riskhanteringsarbete, vilket sker innan patienterna skrivs ut eller överförs till annan vårdform. Syftet med studien var att beskriva dömda rättspsykiatriska patienter med psykosrelaterade diagnoser, vilka lämnat den slutna rättspsykiatriska vården vid Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall mellan åren 2005-2010. Beskrivningen fokuserades på patienternas riskbedömning för våld med HCR-20, vart patienterna hade skrivits ut eller hade överförts samt deras nya lagföringar. Patienter med och utan psykosrelaterad diagnos jämfördes med varandra. Data över 107 patienter med psykosrelaterad diagnos och 57 patienter utan psykosrelaterad diagnos samlades in. Det insamlade materialet analyserades med Mann-Whitney U test och χ2-test. Resultatet visade att sju enskilda riskfaktorer skiljde mellan patientgrupperna. Nästintill hälften av patienterna med psykosrelaterad diagnos blev överförda till hemlandstinget. Bland patienterna som överfördes till kriminalvården var det färre patienter med psykosrelaterad diagnos än patienter utan psykosrelaterad diagnos. Av patienterna med psykosrelaterad diagnos var det 15.0% som blev lagförda för nya brott och 6.5% som blev lagförda för våldsbrott. Färre patienter med psykosrelaterad diagnos blev lagförda för nya brott, i jämförelse med patienter utan psykosrelaterad diagnos. Patienterna med och utan psykosrelaterad diagnos fortsätter att vårdas efter att de lämnat den slutna vården vid kliniken. Det är av vikt att beakta de enskilda faktorerna i riskbedömning av patienter med psykosrelaterade diagnoser inom den rättspsykiatriska vården. Nyckelord: rättspsykiatri, psykos, riskbedömning, utskrivna, överförda, lagförda / <p>2013-16-18</p>

<p>Sexuellt överförda infektioner (STI) har ökat sedan mitten på 1990-talet, framförallt klamydia. Unga är en utsatt grupp i detta avseende och behovet av preventiva åtgärder är stort. Ungdomsmottagningar bland andra vårdinrättningar är en viktig kanal för de preventiva insatserna. Det finns dock inga nationella riktlinjer för hur samtal om STI ska gå till som vårdpersonalen på ungdomsmottagningarna kan följa. Forskningen om hur arbetet ser ut idag är även mycket begränsad. Den här studien syftade till att undersöka hur vårdpersonalen, som arbetar på ungdomsmottagningar i Västra Götaland, tänker kring de samtal om STI som de har med sina patienter. Materialet samlades in med en enkät som skickades till samtliga ungdomsmottagningar i Västra Götaland. Enkäten bestod av enbart öppna frågor som på olika sätt behandlade innehållet i och utförandet av STI-samtal. Endast två frågor i enkäten analyserades i föreliggande studie. Den ena frågan behandlade vilket syfte vårdpersonalen anser att samtal om STI har. Den andra frågan undersökte om personalen använder någon medveten strategi under samtalen. Materialet analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Resultatet visade på en stor spridning bland svaren vilket går hand i hand med att det inte finns några nationella riktlinjer för vårdpersonalen att följa. Vårdpersonalen utryckte även önskemål om vidare utbildning och mera kunskaper om djupare rådgivning. Resultaten som redovisas i denna studie är en möjlig utgångspunkt för fortsatt forskning kring STI-samtal ur vårdgivares perspektiv. Att mer forskning inom området behövs blir mycket tydligt.</p>

Sexuellt överförda infektioner (STI) har ökat sedan mitten på 1990-talet, framförallt klamydia. Unga är en utsatt grupp i detta avseende och behovet av preventiva åtgärder är stort. Ungdomsmottagningar bland andra vårdinrättningar är en viktig kanal för de preventiva insatserna. Det finns dock inga nationella riktlinjer för hur samtal om STI ska gå till som vårdpersonalen på ungdomsmottagningarna kan följa. Forskningen om hur arbetet ser ut idag är även mycket begränsad. Den här studien syftade till att undersöka hur vårdpersonalen, som arbetar på ungdomsmottagningar i Västra Götaland, tänker kring de samtal om STI som de har med sina patienter. Materialet samlades in med en enkät som skickades till samtliga ungdomsmottagningar i Västra Götaland. Enkäten bestod av enbart öppna frågor som på olika sätt behandlade innehållet i och utförandet av STI-samtal. Endast två frågor i enkäten analyserades i föreliggande studie. Den ena frågan behandlade vilket syfte vårdpersonalen anser att samtal om STI har. Den andra frågan undersökte om personalen använder någon medveten strategi under samtalen. Materialet analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Resultatet visade på en stor spridning bland svaren vilket går hand i hand med att det inte finns några nationella riktlinjer för vårdpersonalen att följa. Vårdpersonalen utryckte även önskemål om vidare utbildning och mera kunskaper om djupare rådgivning. Resultaten som redovisas i denna studie är en möjlig utgångspunkt för fortsatt forskning kring STI-samtal ur vårdgivares perspektiv. Att mer forskning inom området behövs blir mycket tydligt.