The purpose of this essay is to identify the criticism that has been directed towards the traditional description of Judas Iscariot as a traitor. After a survey and analysis of the critical revisionists' arguments, a discussion follows regarding the possible effects this may have on future ways of describing Judas Iscariot. Based on the results that have been elucidated, this essay concludes that the traditional description of Judas in recent times has been forced to endure fairly strong criticism. To summarize this criticism, the main argument raised by today’s revisionists consists of linguistic and historical phenomena. According to these Judas Iscariot has been subject to a, according to some, deliberate demonization; where he over time has become portrayed as more blameworthy. This representation has been rejected by the revisionists in favor of an alternative version, which instead emphasizes Judas as a faithful and obedient servant; the one closest to Jesus. Another primary argument from the revisionists' is the misuse of the Greek verb paradidomi. Based on this linguistic argument, Judas should be regarded as a (obedient) servant when he handed over Jesus, rather than a traitor. The motive behind Judas's actions is in this context considered to be good - although this version did not become known and rewarded for the posterity; which probably explains why Judas's negative attributes all the way back since this era are fairly negative, and then developed in the same track. Through this criticism, an alternative interpretation of the historical Judas Iscariot has been introduced. Based on the arguments that have been discussed in this essay, it is possible that we will eventually get to see this alternate interpretation given more legitimacy; but for the time being it seems rather unlikely that something so radically that a paradigm shift is imminent. As this discussion has intensified, combined with the increasing number of discoveries within this field that today are revealed, the revisionist critique, however, has gained more legitimacy - something that probably may proceed for some time to come.

Arkiv från myndigheter som upphört ska överlämnas till den myndighet som övertagit verksamheten. Delar av arkivet införlivas ibland i den nya myndighetens arkiv då handlingarna fortsatt behövs i verksamheten, medan huvuddelen av arkivet avslutas och överlämnas för förvaring utan att införlivas. Uppsatsens syfte är att undersöka hur överlämnande och införlivande av arkiv i samband med att myndigheter upphör kan förstås i förhållande till proveniensprincipen. En enkätundersökning har genomförts med myndigheter som mottagit handlingar från en annan myndighet som upphört. Uppsatsen visar att det finns en brist i myndigheternas kunskap om regelverket kring överlämnande och införlivande av handlingar. Detta leder till att sambandet mellan handlingarna och den ursprungliga arkivbildaren inte upprätthålls eftersom tillräckliga åtgärder inte görs. Resultatet visar att det finns en bristande dokumentation kring överlämnade och införlivade handlingar vilket leder till att det blir svårt att förstå ordningen i arkiven. Myndigheternas bristande medvetenhet gör att de inte kan lämna uppgifter om arkiv och handlingar som de förvarar och ansvarar för. Uppsatsen visar också att handlingarnas format påverkar hur de hanteras vid överlämnande och införlivande. Databaser och system införlivas i högre grad än handlingar av annat format utan att tillräckliga åtgärder görs för att upprätthålla proveniensen. Vidare visar uppsatsen på hur den förändrade myndighetsstrukturen, där myndigheter ofta läggs ner men verksamheten fortsätter hos en ny myndighet ger upphov till nya frågor kring tolkningen av proveniensprincipen. Den traditionella tolkningen att en myndighet utgör en arkivbildare är inte alltid tillämpningsbar då gränsen för när en myndighet upphör ofta är oklar.