Då världens äldrebefolkning ökar är det viktigt att skapa förståelse för hur äldre påverkas av sin omgivning och vilka effekter det kan ha på deras liv. Detta är en kvalitativ studie med fokus på hur fysisk planering kan påverka äldres rätt till staden i Örebro kommun. Det genomfördes fyra semistrukturerade intervjuer samt en mindre dokumentanalys. Respondenterna var tre pensionärer samt en stadsplaneringsstrateg. Intervjuerna gav en inblick i hur Örebro planerar för den äldre befolkningen samt några äldres aktuella åsikter gällande staden. Dokumenten som analyserades gav en djupare förståelse hur politiker och tjänstemän arbetar. Huvudteorierna för detta har varit ’kritisk urbanteori’ samt Henri Lefebvres begrepp ‘Rätt till staden’. För att få djupare förståelse för vad äldres rätt till staden kan vara användes diverse litteratur inom ämnen som till exempel ’exkluderande design’, offentliga platser och åldersvänliga städer. Resultatet av denna studie visar på att det finns brister i äldres rätt till staden Örebro. Örebro har inget specifikt åldersfokus i sin planering utan försöker snarare skapa en rättvis stad för alla i allmänhet. De äldre personerna upplever att vissa aspekter i planeringen inte inkluderar dem. Kollektivtrafik, kommersiell handel och kvarboende var några av de aspekter som framför allt nämndes i intervjuerna. Örebro kommun försöker inte medvetet förminska äldres rätt till staden utan det blir en konsekvens av planeringsprioriteringar.

In this minor field study, we have employed a qualitative methodology to examine the role of  the non-governmental organisation Wale Wale in the operationalisation of supranational mandates to improve the rights and experiences of children in Kenya through participatory activities. In doing so, this study is able to combine the literature on Sense of Place and The Right to The City with Critical Development in novel ways. This has allowed us to examine the chasm between supranational and national mandates and local articulations using an interesting case study. Indeed, Wale Wale  demonstrates the difficulty of (i) implementing analogous supranational legislation, such as the Convention of The Rights of The Child (CRC), without practical or legally binding frameworks; (ii) that reactionary government frameworks are ineffective  in implementing supranational policy at the local scale when compared with proactive non-governmental organisations; (iii) that participatory democracy introduced in childhood has played a fundamental role in the empowerment of local residents in reclaiming space in the city and that (iv) understanding this case study is impossible without uniting the disparate literatures on Sense of Place and The Right to The City in understanding the role of local organisations in Critical Development Studies.