Attraktivitet är ett begrepp som tillskrivs definitionen “[något] som kan locka många, tilldragande“. Men att definiera begreppet inom stadsplanering är inte lika enkelt. Detta leder till oklarheter och konflikter vad som faktiskt åsyftas när begreppet används. Vi lutar oss mot hur begreppet användas i planingessammang med även tidigare forskning för att se denna problematik. Därför behövs en förståelse av vad begreppet attraktivitet innebär. Därför ställs frågorna:Vad är fenomenet attraktivitet?Hur kan tolkningen av detta fenomen påverka vad stadsplaneringen gör?I och med detta breda fokus benämner vi attraktivitet som ett fenomen. Den första frågan kommer besvaras med fenomenologisk metod den andra kommer analyseras med en urbankritisk ingång. Vi har valt fenomenologiska intervjuer som metod för empiriinhämtandet.Den första frågan besvaras enligt följande: fenomenet är subjektivt men att det finns en “objektiv” sida av det. Vidare bekräftas en problematik med att begreppet definieras olika vilket skapar problem. Ofta definieras inte begreppet och uppsatsen pekar på vikten av att definiera begreppet och att det är viktigt att samarbeta. Tillslut definieras fem parametrar som är av vikt när en attraktiv stad ska planeras. Detta konkretiseras under fem teman. Det första är Attraktiva attribut i staden med parametrarna arkitektur och utformning, funktioner och målpunkter, tillgänglighet och transport, sociala och psykologiska aspekter. Resterande fyra är Människor är olika (och lika), I behov av definition, Samhällets förutsättningar samt Arbetssätt. Den urbankritiska analysen grundar sig i den fenomenologiska, tolkar denna och reflekterar kring vad denna stadsplanering gör, och besvarar därmed den andra frågan. Analysen tar upp viljan att attrahera, där en attraktiv stad är viktig för att locka personer och företag. Efter detta presenteras ett antal konsekvenser detta kan ge. Även stadens utformning är viktig i förmågan att attrahera; således är det stort fokus på att denna förbättrar bilden av staden. Analysen konstaterar även denna att begreppet är subjektivt genom begreppet flytande signifikant: men reflekterar sedan vidare om att det kan övergå i en hegemoni och att stadsplaneringen kan bli depolitiserad. I en avslutande reflektion diskuteras hur vi som stadsplanerare kan vara en del i planeringen för en attraktiv stad och där det är viktigt att inte låta stadsplaneringen bli just hegemonisk eller depolitiserad.

Urbanplanering är idag ett aktuellt ämne. Under 1900-talet har Sverige haft en socialistisk syn på urbanplanering men under de senaste två decennierna har detta ändrats mot ett nyliberalt synsätt. Nyliberalism innebär ett styrsystem präglat av governance med ett vinsttänkande som prioriterar ekonomiska värden, något som genomsyrar all urbanplanering idag enligt den amerikanske urbanforskaren Susan S. Fainstein. Fainstein har tagit fram en teori om Den rättvisa staden där hon utvecklat tre grundläggande sociala rättvisevärden i urban samhällsplanering. För att uppnå Den rättvisa staden behövs tre rättvisevärden: demokrati, mångfald och jämlikhet. Denna studie applicerar hennes teori i en fallstudie om Södra infarten i Halmstad. Metoden som använts är kvalitativa intervjuer med politiker och tjänstemän, kombinerat med en textanalys. Studiens slutsats är att Halmstads kommun enbart uppfyller tre av nio kriterier utifrån den operationalisering vi gjort av Fainsteins rättvisevärden. Detta innebär att kommunens urbanplanering för Södra infarten inte uppfyllde något av de tre värdena för Den rättvisa staden.

Då världens äldrebefolkning ökar är det viktigt att skapa förståelse för hur äldre påverkas av sin omgivning och vilka effekter det kan ha på deras liv. Detta är en kvalitativ studie med fokus på hur fysisk planering kan påverka äldres rätt till staden i Örebro kommun. Det genomfördes fyra semistrukturerade intervjuer samt en mindre dokumentanalys. Respondenterna var tre pensionärer samt en stadsplaneringsstrateg. Intervjuerna gav en inblick i hur Örebro planerar för den äldre befolkningen samt några äldres aktuella åsikter gällande staden. Dokumenten som analyserades gav en djupare förståelse hur politiker och tjänstemän arbetar. Huvudteorierna för detta har varit ’kritisk urbanteori’ samt Henri Lefebvres begrepp ‘Rätt till staden’. För att få djupare förståelse för vad äldres rätt till staden kan vara användes diverse litteratur inom ämnen som till exempel ’exkluderande design’, offentliga platser och åldersvänliga städer. Resultatet av denna studie visar på att det finns brister i äldres rätt till staden Örebro. Örebro har inget specifikt åldersfokus i sin planering utan försöker snarare skapa en rättvis stad för alla i allmänhet. De äldre personerna upplever att vissa aspekter i planeringen inte inkluderar dem. Kollektivtrafik, kommersiell handel och kvarboende var några av de aspekter som framför allt nämndes i intervjuerna. Örebro kommun försöker inte medvetet förminska äldres rätt till staden utan det blir en konsekvens av planeringsprioriteringar.

Studiens syfte är att undersöka olika former av exkluderande design i offentliga och semi-offentliga rum, samt vilka konsekvenser en sådan design kan ha på olika samhällsgrupper. Studiens resultat är baserade på fokuserade observationer av den fysiska designen, främst i Göteborg, i triangulering med innehållsanalys av översikts- och detaljplaner. Studiens resultat visar att en mångfald av designmodeller användes i de observerade offentliga och semi-offentliga rummen, varav en del av dessa designer kan ses som exkluderande. Majoriteten av observerade sittplatser finns hos privata aktörer som caféer och uteserveringar, vilket signalerar ett behov av att vara konsument för att få ta del av dessa semi-offentliga platser. Semi-offentliga platser som var stängda nattetid samt hinder mot skateboardåkning var andra observerade designer som riktar in sig på särskilda samhällsgrupper eller beteenden. Fyra grupper anses vara speciellt påverkade av exkluderande design: hemlösa, funktionsnedsatta, resurssvaga, samt skateboardåkare. I kontrast till tidigare forskning anser vi att flera av de observerade designerna kan anses vara inkluderande istället för att enbart ses som exkluderande. / The aim of this study is to explore different forms of unpleasant design in public and semi-public spaces and what potential consequences such design may have on different social groups. The results are based on focused observations of the physical designs themselves, primarily in Gothenburg, Sweden, in triangulation with text analysis of official documentations of land use and zoning plans. The findings indicate that a variety of designs were used throughout the observed public and semi-public spaces, some of which can be seen as unpleasant. Most of the observed seating options were located within privatised businesses, signalling the need to be a consumer to use these semi-public spaces. Semi-public spaces that are inaccessible during the night as well as anti-skate obstacles were other observed designs that targeted a certain group or behaviour. Four social groups were found to be more of a target or sufferer of the designs: the homeless, people with disabilities, the destitute, and skateboarders. In contradiction to previous research a substantial amount of the observed designs can be perceived as inclusive rather than only exclusionary.