Författare, forskare och lärare har länge lyft fram skönlitteraturs förmåga att låta läsare förstå sina egna liv och erfara andras till en grad utan motsvarighet bland pedagogiska och didaktiska redskap. Vad gäller verk som simultant kan imponera med litterär kvalité och värdegrundsfrämjande potential kan få konkurrera med Oima Yoshitokis manga Koe no katachi (sv. (En) Tyst Röst), ett påstående som denna uppsats syftar att bevisa. Genom att analysera mangan i förhållande till skolans vädegrund, gymnasiesvenskämnets kunskapskrav, samt forskning om didaktisk potential, litterär kompetens, mobbningsbekämpning och diskriminering framhäver denna studie hur väl mangan lämpar sig i gymnasiesvenskarbete. Resultaten visar att Koe no katachi kan utmana elever på sätt likvärdiga med mer konventionell litteratur (epik, lyrik och dramatik), att den har god didaktisk potential, och att den överensstämmer väl med forskares tankar om verk som utvecklar elevers litterära kompetens. Mangan ger god inblick i mobbning och diskriminring som fenomen (med specifikt fokus på diskriminering utifrån funktionsvariation, kön och könsöverskridande identiteter och uttryck), och innehåller viktiga budskap om medmänsklighet och förståelse. Slutsatsen är således att mangan skulle fungera utmärkt både för gängse skönlitteraturundervisning och värdegrundsfrämjande klassrumsarbeten, men att mangas fallande status och svåråtkomlighet i Sverige likväl gör gymnasieanvändning av den opraktisk i dagsläget.