Syftet med den här studien är att undersöka hur ADHD-diagnostisering framträder i skolan ur ett diskursanalytiskt perspektiv, utifrån intervjuer dels med pedagoger och dels med barn diagnostiserade med ADHD. Undersökningen baseras även på 55 enkäter besvarade av pedagoger samt visst utredningsmaterial. Studien fokuserar makt ur ett mikro- och makroperspektiv med skolan som huvudarena. Michel Foucaults syn på relationen mellan makt och kunskap har varit bärande i undersökningen tillsammans med historiska jämförelser av skiftande normalitetsramar. Resultatet visar att den biomedicinska diskursen dominerar framför den psykosociala, när ADHD-diagnostisering diskuteras. I analysen framstår även att den lättnad och självinsikt som pedagogerna menar att barnen upplever med en diagnostisering inte verkar stämma överens med barnens bild av situationen. Vad som däremot framträder är att en ADHD-diagnos möjliggör ökade resurser samt tillgång till medicin. I studien visar det sig att pedagogerna talar om ADHD utifrån den biomedicinska diskursen, samma diskurs som idag har en dominerande ställning inom forskning. Som slutsats kan sägas att de maktdimensioner invävda i vårt språk och våra handlingsmönster, som skapar förgivettagna sanningar om vad som är barnens bästa, leder till en styrning av pedagogers särskiljande av barn. Med denna goda viljas makt kategoriseras barn vars beteenden kan härledas till ADHD-diagnosen.