Syftet med denna studie är att beskriva och analysera några lärares tal om den egna rollen och roller som elever kan ta eller tilldelas vid undervisningssituationer där elever samverkar kring problemlösning i matematik. Frågeställningarna behandlar vilken betydelse lärarna tillmäter den egna rollen och elevernas roller, hur lärarnas beskrivning av den egna rollen utvecklas under samtalet samt vilken betydelse lärarna tilldelar reciprocitet mellan eleverna. Det teoretiska ramverket har sin grund i det designteoretiska perspektivet som Rostvall och Selander (2008) har utvecklat samt forskning om lärares roll vid matematikundervisning och lärares yrkesutveckling. Resultatet från ett fokusgruppsamtal analyseras och diskuteras med hjälp av det designteoretiska perspektivet. Resultatet visar att lärarna främst tillmäter den egna rollen betydelse då det gäller organisation av elevgrupper i målsättning att samtliga elever ska delta i problemlösningsarbetet. Elevernas roller beskrivs som betydelsefulla för att motivera sina kamrater till att delta i problemlösningsarbetet. Reciprocitet beskrivs som något som uppstår till följd av att eleverna får pröva olika roller eller genom arbete med bedömningsmatriser. Lärarnas tal om den egna rollen utvecklas under samtalet från en beskrivning av den ensamma läraren som bevakar organisationen till en bild av en roll där läraren samarbetar med kollegor för att utveckla elevernas roller. Studien avslutas med ett antal förslag till nya frågeställningar.

<p>Det här examensarbetet handlar om hur tre lärare uppfattar ett problembarn och hur de sedan väljer att bemöta och arbeta med dem. Syftet har varit att försöka hitta några metoder för hur man som lärare kan bemöta dessa barn och se vad man som lärare behöver kunna. Det har jag gjort genom att läsa litteratur som förklarar skolans och gruppens konstellation vilket jag i diskussionen satt i samband med lärarnas definition av problembarn och hur de väljer att jobba med dem. Min tyngdpunkt i undersökningen ligger i att se vad som gör att en elev blir ett problembarn och se hur man kan motverka att eleven blir eller förblir det. Vilket sätt man på bästa sätt bemöter dessa barn för att kunna göra något åt situationen.</p>

Det här examensarbetet handlar om hur tre lärare uppfattar ett problembarn och hur de sedan väljer att bemöta och arbeta med dem. Syftet har varit att försöka hitta några metoder för hur man som lärare kan bemöta dessa barn och se vad man som lärare behöver kunna. Det har jag gjort genom att läsa litteratur som förklarar skolans och gruppens konstellation vilket jag i diskussionen satt i samband med lärarnas definition av problembarn och hur de väljer att jobba med dem. Min tyngdpunkt i undersökningen ligger i att se vad som gör att en elev blir ett problembarn och se hur man kan motverka att eleven blir eller förblir det. Vilket sätt man på bästa sätt bemöter dessa barn för att kunna göra något åt situationen.

Syftet med den här studien är att undersöka hur ADHD-diagnostisering framträder i skolan ur ett diskursanalytiskt perspektiv, utifrån intervjuer dels med pedagoger och dels med barn diagnostiserade med ADHD. Undersökningen baseras även på 55 enkäter besvarade av pedagoger samt visst utredningsmaterial. Studien fokuserar makt ur ett mikro- och makroperspektiv med skolan som huvudarena. Michel Foucaults syn på relationen mellan makt och kunskap har varit bärande i undersökningen tillsammans med historiska jämförelser av skiftande normalitetsramar. Resultatet visar att den biomedicinska diskursen dominerar framför den psykosociala, när ADHD-diagnostisering diskuteras. I analysen framstår även att den lättnad och självinsikt som pedagogerna menar att barnen upplever med en diagnostisering inte verkar stämma överens med barnens bild av situationen. Vad som däremot framträder är att en ADHD-diagnos möjliggör ökade resurser samt tillgång till medicin. I studien visar det sig att pedagogerna talar om ADHD utifrån den biomedicinska diskursen, samma diskurs som idag har en dominerande ställning inom forskning. Som slutsats kan sägas att de maktdimensioner invävda i vårt språk och våra handlingsmönster, som skapar förgivettagna sanningar om vad som är barnens bästa, leder till en styrning av pedagogers särskiljande av barn. Med denna goda viljas makt kategoriseras barn vars beteenden kan härledas till ADHD-diagnosen.