Bakgrund: Hot och våld är något som blir mer vanligt i samhället och så även i ambulanssjukvården. Arbetsrelaterat våld innefattar att utsättas för ohövligheter, mobbning, verbala och fysiska aggressioner, hotfulla ord eller aktioner, sexuella trakasserier och fysisk misshandel under sin arbetstid. Ambulanspersonalen har i tidigare forskning visat sig vara en utsatt personalkategori då de väldigt ofta arbetar ensamma i främmande miljöer med patienter med stor variation av sjukdomstillstånd. Syfte: Studiens syfte var att beskriva ambulanspersonalens utsatthet för arbetsrelaterat våld och hur omvårdnaden kan påverkas. Metod: Studien utfördes som en litteraturstudie genom systematisk ansats och med en integrerad analys av 14 artiklar med kvalitativ, kvantitativ och mixad metod. Resultat: Mellan 66 och 75 procent av ambulanspersonalen hade utsatts för någon typ av hot eller våld i sin yrkesutövning. Verbala hotfulla yttranden var vanligast. Att utsättas för hot eller våld i sitt arbete ger psykiska och fysiska konsekvenser inte bara i mötet med patienter och i yrkesutövningen, på kort eller längre sikt, utan även på privatlivet och i integrationen med andra människor. Rädsla, uppgivenhet, frustration och ilska är vanligt förekommande hos ambulanspersonalen som blivit utsatt. Detta kan påverka vårdandet av patienten då ambulanspersonalen blir mer vaksam för att skydda sig själv och sin kollega men även en minskad empati och tålamod. Slutsats: Arbetsrelaterat våld inom akutsjukvården är vanligt förekommande och ambulanssjukvården är inget undantag. Det arbetsrelaterade våldet påverkar inte bara personalens hälsa och välbefinnande utan även omvårdnaden av patienten genom att vårdrelationen riskerar att försämras. Då studier tyder på att det arbetsrelaterade våldet har en tendens att öka så behövs förebyggande arbete, utbildning och uppföljande samtal för att på så sätt bibehålla en god omvårdnad och ambulanspersonalens välbefinnande. / Background: Threats and violence are something that is becoming more common in society and so also in ambulance care. Ambulance personnel are a vulnerable category of personnel as they very often work alone in foreign environments. Increased resources are needed to protect staff and also the patient. Aim: The aim of the study was to describe the ambulance staff's exposure to work-related violence and how nursing can be affected. Method: The study was conducted as a literature study through a systematic approach and with an integrated analysis of 14 articles with qualitative, quantitative and mixed method. Results: Between 66 and 75 percent of the ambulance staff had been exposed to some type of threat or violence in their professional practice. Verbal threatening statements were most common. Being exposed to threats or violence in their work has psychological and physical consequences not only in the meeting with patients and in the professional practice, in the short or long term, but also in private life and in the integration with other people. Fear, despair, frustration and anger are common among ambulance personnel who have been exposed. This can affect the care of the patient as the ambulance staff becomes more vigilant to protect themselves and their colleague but also a reduced empathy and patience. Conclusion: Work-related violence in emergency care is common and ambulance care is no exception. Work-related violence affects not only the health and well-being of staff but also the care of the patient as the care relationship risks deteriorating. As studies indicate that work-related violence has a tendency to increase, preventive work, education and follow-up conversations are needed in order to maintain good nursing and the well-being of ambulance staff.

Bakgrund: Dagliga aktiviteter innefattar en persons förmåga att genomföra handlingar och uppgifter. Vid diabetes typ 1 begränsas personen i dagliga aktiviteter eftersom planering måste genomföras där kost, sömn och insulinintag ligger till grund. Detta resulterar i att sjukdomen påverkar personerna både fysiskt och psykiskt vilket kan bidra till att personen upplever hälsa och välbefinnande i mindre utsträcknig. Kvinnor löper större risk för följdsjukdomar och komplikationer. Upplevelsen av begränsningar i dagliga aktiviteten hos unga kvinnor med diabetes typ 1 är nödvändigt att studera för att säkerställa den personcentrerade vården. Syfte: Syftet var att beskriva unga kvinnor med diabetes typ 1 upplevelser av begränsningar i dagliga aktiviteter.Metod: En kvalitativ litteraturstudie baserat på fem bloggar. Analysen genomfördes i enlighet med Graneheim och Lundmans tolkning av innehållsanalys. Resultat: Studien resulterade i tre huvudkategorier: att vara rädd, att vara ofri och att vara i framtiden.Slutsats: Studiens resultat beskriver hur unga kvinnor med diabetes typ 1 upplever begränsningar i dagliga aktiviteter. Erfarenheterna som framgår gör det möjligt för vårdpersonal att förbättra omvårdnaden genom att stärka den personcentrerade vården. Ett stort fynd i studien var att de unga kvinnorna upplevde att de inte hade koll på blodsockret vilket ständigt fanns med dem oavsett daglig aktivitet. När detta inträffade kände de unga kvinnorna sig förvånade eftersom noggrann planering med kost, sömn och insulinintag hade tagit form innan den dagliga aktiviteten för att vara på den säkra sidan. Det finns ett behov av att vårdpersonal blir mer medvetna om att det finns skillnader mellan de olika könen när upplevelser av begränsningar i dagliga aktiviteter studeras.