Kommunikation är en förutsättning för att kunna bedriva en god och säker vård utifrån patientens egen vilja. Kommunicering innefattar all form av mellanmänskligt informationsutbyte. Hur upplever vi vårdgivare vårdmötet när den verbala kommunikationen brister? Det prehospitala vårdmötet präglas av korta möten i en ofta stressfylld miljö. Enligt Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) ska all vård utgå ifrån patientens behov. Bristande kommunikation leder till minskad patientdelaktighet, patientsäkerhet och trygghet i vårdmötet. Syftet med denna studie är att beskriva den levda erfarenheten hos ambulanssjuksköterskor verksamma inom ambulanssjukvården att vårda patienter där de inte kan kommunicera verbalt i en prehospital vårdmiljö. Författarna till studien har valt att utgå ifrån en fenomenologisk beskrivande perspektiv med kvalitativ intervjumetodik. Åtta Ambulanssjuksköterskor med minst två års tjänstgöring inom ambulanssjukvården intervjuades enligt icke strukturell intervjumetodik och analyserades enligt kvalitativ innehållsanalys.  Resultatet presenteras i tre kategorier: Att förstå patienten, Att skapa en vårdrelation och Att uppleva frustration. Dessa tre kategorier innehöll totalt åtta stycken underkategorier. Studiens styrka ansågs vara valet av intervjumetod vilket gav uttömmande och beskrivande svar. En svaghet med studien ansågs vara brist på kommunikationsvaliditet då varken informanterna möjlighet för respons av analysprocessen samt att ingen erfaren forskare konsulterades i analysen av det empiriska källmaterialet.

Bakgrund: Bemötandet är en essentiell del i vårdmötet. Att ambulanssjuksköterskan har insikt kring bemötandets betydelse i vårdmötet med patienten är av största vikt. Ett bristande bemötande kan leda till att bedömningen blir undermålig vilket äventyrar patientsäkerheten. Tidigare forskning kring hur ambulanssjuksköterskan upplever bemötandet inom ambulanssjukvården är begränsad.  Syfte: Var att belysa ambulanssjuksköterskors upplevelser kring bemötande inom ambulanssjukvården. Metod: En kvalitativ intervjustudie där deltagarna valdes genom ett bekvämlighetsurval. Graneheim och Lundmans innehållsanalys användes för att analysera de nio ostrukturerade intervjuerna som ägde rum på två ambulansstationer, belägna i södra Sverige.  Resultat: I resultatet framgick det att upplevelsen av bemötandet inom ambulanssjukvården är gott och de flesta hade en klar bild över hur ett gott bemötande i vårdmötet bör vara. Ambulanssjuksköterskorna hade en insikt i att de själva och kollegor ibland brast i sitt bemötande och kunde i de flesta fall beskriva orsaker till detta skedde och efterföljande konsekvenser. Studiens främsta fynd visar på att ambulanssjuksköterskan upplever att det är ett hårdare klimat idag och att problematiken kring bemötande har en tendens att öka.  Slutsats: Ambulanssjuksköterskor är medvetna om betydelsen av ett bra bemötande i vårdmötet. De har god kännedom kring vilka olika konsekvenser ett bristande bemötande kan få för patienten och att det kan påverka patientsäkerheten. Det finns en viss problematik kring ett bristande bemötande som ambulanssjuksköterskorna upplever har ökat men även att klimatet har blivit hårdare. Aktuell forskning behöver uppdateras för att belysa problemområdet och skapa handlingsplaner för att förhindra en negativ utveckling. / Introduction:  How we treat others is an essential part of the care meeting with patients. To possess an insight and to own a self knowledge regarding the treatment of others is of great importance.                 Bad treatment can lead to poor assessments and examinations, which jeopardizes patient safety. Previous research on how the ambulance nurse experiences how we treat others in the ambulance services is very limited.  Purpose: Was to illustrate the ambulance nurse´s experience of how we treat others among the ambulance services.  Methods: A qualitative interview study were conducted where the informants were chosen through a convenience selection. The method for analysis were the one of Graneheim and Lundman and was applied to analyse the nine unstructured interviews that took place in two ambulance stations, both situated in the south of Sweden.  Results: The results showed that the experience of the treatment in the ambulance care is good and that most ambulance nurses had a clear picture of what good treatment in the care meeting should be like. The ambulance nurses had an insight that they themselves and colleagues sometimes burst in their treatment regarding patients and could in most cases describe reasons why this happened and the consequences of it. The study's main findings show that the ambulance nurse nowadays feels that there is a harsher climate in the ambulance care and that the problems regarding treatment tend to increase. Conclusion:Ambulance nurses are aware of the importance in how we treat others during the care meeting. They also possess good knowledge in various consequences that a lack of treatment can bring the patient and the negative effects regarding patient safety. However, there are certain problems in how we treat others which the ambulance nurses experience has increased, they also describe that the climate has become more harsh. Current research needs an update to highlight the problem area to enable action plans that will prevent further negative progress.

Ambulanssjukvården har utvecklats från att tidigare varit en transportorganisation till att vara en enhet som utför specialiserad sjukvård. Vid ett hjärtstopp där patienten behöver snabb access av läkemedel är det idag vanligast att applicera en intravenös infart. För nästan 100 år sedan började den intraosseösa infarten att användas. Vid intraosseös access ges möjlighet att direkt in i benmärgskanalen tillföra läkemedel eller vätska. Det har visat sig i olika studier att intraosseös infart är både säkert och effektivt. I akuta situationer där det misslyckats med intravenös infart kan den intraosseösa infarten utgöra skillnaden mellan liv och död. Efter att användandet minskat har den nu åter börjat tillämpas i större utsträckning. Syftet med studien var att belysa ambulanssjuksköterskors upplevelse av att applicera intraosseös infart. Metoden var kvalitativ med intervjuer som datainsamlingsmetod. Totalt intervjuades tio sjuksköterskor med specialistutbildning inom ambulanssjukvård. Materialet spelades in och transkriberades för att sedan avidentifieras genom att namnet istället fick en siffra. Materialet analyserades med en kvalitativ innehållsanalys. Resultatet redovisas i följande kategorier: kunskapsnivå, medicinteknisk kompetens, prehospitala miljön, stöd av kollegor och erfarenhet. Dessa kategorier baseras på sex underkategorier: utbildning, praktiska färdigheter, osäkerhet, trygghet i arbetsmiljön, trygghet och tidigare erfarenhet. Resultatet visade att ambulanssjuksköterskorna upplevde blandade känslor och tankar om upplevelsen av att applicera intraosseös infart. Det framkom att med erfarenhet kommer trygghet i handhavandet av intraosseös infart. Det framkom under intervjuerna även känslan av osäkerhet och betydelsen av att ha en mer erfaren kollega att ta hjälp av. Vissa ambulanssjuksköterskor upplevde ett behov av mer utbildning. Slutsatsen av denna studie är att de flesta ambulanssjuksköterskor inte upplevde applicering av intraosseös infart som något svårt. Det var några ambulanssjuksköterskor som upplevde osäkerhet och brist på kontinuerlig utbildning och därför ansåg att utbildningen i hantering av intraosseös infart skulle uppdateras kontinuerligt. Arbetsgivaren bör överväga att ha kontinuerliga och för arbetet väsentliga utbildningar vad gäller applicering av intraosseös infart. Huvudmannen skulle också återkommande kunna följa upp ambulanssjuksköterskornas kompetens i detta sällan förekommande moment, som kan vara livsavgörande för patienten.