Bakgrund: Det har visat sig under de senaste 20 åren att användning av aripiprazol ökar risken för spel- och impulskontrollstörningar. Aripiprazol är ett första generationens antipsykotiska läkemedel och fungerar som en partiell serotonin 5-HT1A-receptoragonist, en 5-HT2A-receptorantagonist och en specifik partiell dopamin D2/D3-agonist.  Syfte: Syftet är att studera hur förekomsten av spel- och impulskontrollstörningar skiljer sig mellan neurologiska patienter som får Aripiprazol respektive andra antipsykotiska läkemedel som komplement till behandling med Parkinsons sjukdom eller Restless Legs Syndrome.  Metoder: Detta är en retrospektiv registerstudie som analyserar läkemedelsdata som täcker åren 2005 till 2022 och patientdata som innehåller diagnoser för Parkinsons sjukdom och Restless Legs Syndrome samt spel- och impulskontrollstörningar. Data analyserades genom att mäta frekvensen av recept för att analysera antalet händelser av spelstörningar, impulskontrollstörningar och kontrollgrupper hos personer med Parkinsons sjukdom och Restless Legs Syndrome.  Resultat: Det finns en tydlig skillnad mellan de antipsykotiska läkemedlen. Första och andra generationens antipsykotika, inklusive litium, olanzapin, levomepromazin och aripiprazol, har visats vara associerade med störningar i spel och impulskontroll hos patienter med Parkinsons sjukdom och Restless Legs Syndrome. Aripiprazol visade sig ha det starkaste sambandet med störningar i impulskontroll och litium hade det starkaste sambandet med spelstörningar hos personer med Restless Legs Syndrome. Dessutom hade Levomepromazin det starkaste sambandet med störningar i impulskontroll och Olanzapin hade det starkaste sambandet med spelstörningar hos personer med Parkinsons sjukdom.  Slutsatser: Denna studie har konsekvenser för framtiden då den hjälper till att veta om det finns risk för spel- och impulskontrollstörningar vid användning av antipsykotiska läkemedel. Så det hjälper till att skapa maximal säkerhet för antipsykotiska läkemedel och hantera risken för spel- och impulskontrollstörningar på bästa möjliga sätt.

Introduktion: Psykiatrisk vård har sedan tidigare fokuserat på att bota sjukdomar eller lindra symtom med lågt inflytande för patienter. Begreppet återhämtning fokuserar på individen och deras upplevelser och vården blir då personcentrerad. Psykossjukdomar kan medföra svåra symtom där antipsykotiska läkemedel är den bästa farmakologiska behandlingen. Dessa läkemedel kan dock medföra besvärliga biverkningar. Många slutar med behandlingen relaterat till de besvärliga biverkningarna. Specialistsjuksköterskor behöver då stötta patienter att kunna hantera läkemedelsbehandlingen. Tidvattenmodellen användes som teoretiskt ramverk. Syfte: Syftet med studien var att utforska patienter med psykossjukdom och deras upplevelser av behandling med antipsykotiska läkemedel. Metod: En litteraturöversikt med kvalitativ metod utfördes. 17 studier valdes ut att analyseras utifrån syfte och inklusionskriterier.  Resultat: Efter utförd innehållsanalys från de inkluderade studierna resulterade det i fyra huvudkategorier: Upplevda effekter och biverkningar av antipsykotiska läkemedel, information om läkemedel och psykossjukdom, relationers betydelser för upplevelser av läkemedelsbehandling och upplevelse av läkemedel och välmående. Slutsats: Resultatet visar både negativa och positiva upplevelser av antipsykotisk läkemedelsbehandling. Delaktighet och valmöjligheter är viktigt för patienternas återhämtningsprocess. Med tidvattenmodellens tio åtaganden ges patienter möjlighet att beskriva sitt lidande och sina resurser. Specialistsjuksköterskornas helhetsperspektiv är en central del för att planera den vård som patienterna önskar. Mer forskning kring patienternas upplevelser av antipsykotiska läkemedel behövs.