I denna uppsats har arrangörens roll och hur förhållandet mellan arrangemang och original ser ut diskuterats. Syftet har varit att ge förslag på hur man kan genomföra arrangemang av verk som generellt skulle kallas ”oarrangerbara”. Utgångspunkten har varit att studera möjligheterna vid arrangering av sång till instrument, närmare bestämt första satsen ur Claude Debussys sångcykel Ariettes Oubliées, där texten försvinner. Genom att dra en parallell till litterära översättningsmetoder har bl.a. begreppet ”transcreation” diskuterats, och sedan kopplats in i diskussionen om musikaliska arrangemang. Arrangemang av Franz Liszt har även studerats för att ge bredare inblick i hur tidigare arrangemang skapats. En alternativ metod användes, som innebar att röst och saxofon definierades som två olika språk, för att kunna dra en liknelse till ”transkreativ översättning”. Sångstämman modifierades till en saxofonstämma, och melodik i sångstämman reducerades för att ta bort det ”lager” som skapats när melodi var knuten till text. Från denna modifiering kunde nya musikaliska motiv bildas och utvecklas. Detta förlängde styckets form och längd som helhet, men bidrog också till att förstärka de musikaliska riktningar som fanns i originalet. Även pianostämman anpassades för att stärka sitt samband med saxofon istället för röst, vilket ledde till bl.a. dynamiska och melodiska modifikationer. Resultatet blev ett arrangemang som utöver sin direkta koppling till ett original samtidigt kunde sägas vara oberoende från detta ursprung.

Not only did Debussy find the Symbolist movement a source of inspiration for his artistic aims, he often selected his literary collaborators from them. Pelleas et Melisande, Prelude a l'Apres-midi d'un Faune, Chansons de Bilitis, Trois Pomes de Stephane Mallarme, Fetes Galantes, Ariettes Oubliees, all had Symbolist authors. Moreover, the poetic style of the Proses Lyriques, of which Debussy himself was the author, is in the Symbolist manner.