In connection with rising urbanization and more people deciding to live in cities the opportunity to cultivate plants decreases. Indoor gardening still tends to be a popular hobby. Because the flower and plants don’t get natural sunlight and water from rain, maintenance is required. A problem that may arise in the event of a longer absence is to cater for the plants watering needs. The purpose of this project was to create an automatic irrigation system that distribute water to the plants and flowers in order to maintain a predetermined moisture percentage in the soil. This was archived by using moisture sensors. Tests were conducted on the irrigation systems different components and the results shows that a track guided water delivery system is both accurate and durable, however with a lot of moving parts there is an increasing risk of malfunction. / I samband med urbaniseringen där fler människor bestämmer sig för att bo i storstan minskar många gånger möjligheterna till odling av växter. Odling inomhus tenderar ändå att vara en hobby för många. Eftersom blommor och växter inomhus inte får naturligt solljus och vatten från regn krävs det ett visst underhåll från odlaren för deras överlevnad. Svårigheten vid en längre frånvaro är bland annat att tillgodose växternas vattenbehov. Syftet med detta projekt var att skapa ett automatiskt bevattningssystem som distribuerar vatten till växter och blommor med syftet att bibehålla en bestämd fuktighet i jorden. För detta användes fuktsensorer. Tester utfördes på bevattningssystemens olika komponenter och resultatet visar att ett spårstyrt vattentillförselsystem är både tillförlitlig och hållbart, men med många rörliga delar ökar risken för funktionsfel.

Inspired by the trend of automated homes, this thesis examines the possibility of designing a cheap and autonomous robot that will water plants effectively at home. Many existing solutions are cumbersome and not sufficiently effective, often due to flexibility and risk of over watering. Therefore this thesis examines a wheel based approach. In order to achieve the best possible results, the soil water content was measured, as opposed to a time-based approach where the user sets a timer to decide how often the plants are watered. This thesis also examines the advantages, and disadvantages of a capacitive moisture sensor versus a resistive moisture sensor, as well as effects of depth of penetration for the sensors. Controlled using an Arduino Uno, the robot was programmed to follow a line with IR-sensors, drive using differential steering, and had the ability to drive in reverse. It was able to identify a pot, read the moisture level of the soil, water it, and continue the loop. However, it was not completely autonomous as it is incapable of refilling the water tank – or recharging the batteries. It was stated that the resistive sensor was most suited to be used in the robot due to the relatively reliable results at increased depth. The results at deeper penetration were expected, as the moisture increased with depth when not recently irrigated. The capacitive sensor showed somewhat ambiguous results. The results showed higher water content deeper into the soil, compared to recently irrigated soils. / Inspirerade av trenden om automatiserade hem grundar sig detta arbete i möjligheten att skapa en billig och självgående robot som effektivt vattnar plantor i hemmet. Då många nuvarande lösningar är besvärliga och inte tillräckligt effektiva har detta kandidatarbete undersökt ett tillvägagångssätt som innefattar en robot byggd på en plattform med hjul. För att uppnå en effektiv bevattning grundar sig processen i fuktighetsnivån hos jorden plantorna sitter i, istället för en annars vanlig tidsbaserad bevattningsprocess. Därmed undersöker arbetet även fördelar och nackdelar med resistiva och kapacitiva jordfuktighetssensorer. Rapporten undersöker och redogör hur påverkan av djupet sensorn penetrerar jorden påverkar datan om jordens fuktighet. Kontrollerad av en Arduino Uno följde roboten en utsatt linje med hjälp av IR-sensorer och en motordrivare som implementerade både differentialstyrning och möjligheten att köra motorer i motsatt riktning. Den slutgiltiga roboten kunde med hjälp av ultraljudssensorer upptäcka en kruka, läsa av fuktighetsnivån i jorden, vattna och sedan fortsätta slingan. Däremot var den inte helt självkörande då den saknade förmågan att fylla på vattentanken och ladda sina batterier själv. Det konstaterades att den resistiva sensorn var bäst lämpad, tack vare dess tillförlitliga mätningar vid varierande djup. Den resistiva sensorns utslag vid djupare mätningar var förväntade, då den torra jorden ökade i fuktighet och den nyligen bevattnade jorden visade fortsatt fuktigt. Däremot visade den kapacitiva sensorn något tvetydiga resultat vid djupa mätningar, då de torra krukorna framstod som fuktigare än de nyligen bevattnade.