Tidigare forskning indikerar att psykologisk påverkan är effektivt i avsikt att öka bältesanvändningsfrekvensen inom kollektivtrafik (Young, m.fl., 2008). Studiens hypotes är att busschaufförer kan påverka passagerare psykologiskt till att använda säkerhetsbälten vid färd med kollektiv busstrafik med hjälp av uppmaningar. Frågeställningarna involverar huruvida busschaufförer kan påverka med en neutral, påtryckande och/eller humoristisk uppmaning samt hur bältesanvändningen ser ut inom olika åldersgrupper, om det är skillnad mellan kvinnors respektive mäns bältesanvändning och om människors vana påverkar bältesanvändningen. Fyra undersökningsgrupper användes för att testa de olika uppmaningsformerna, varav en av dessa var kontrollgrupp. Deltagarna var resenärer mellan städerna Lidköping och Skövde. Det var 93 passagerare som observerades och 40 av dessa intervjuades. Observationer av bältesanvändningen utfördes innan och efter utdelad uppmaning. Intervjuer rörande passagerares bältesanvändning utfördes efter utdelad uppmaning. Resultaten från observationerna visade inte på någon signifikant skillnad i bältesanvändningen efter utdelad uppmaning. Likaså fanns det ingen signifikant skillnad mellan kvinnors respektive mäns användning av säkerhetsbälte eller mellan passagerares aktuella bältesanvändning och vanan att använda säkerhetsbälte. Resultaten från intervjuerna visade på signifikanta skillnader mellan olika åldersgruppers bältesanvändning. Vid intervjuerna framkom det att uppmaningar troligen skulle öka bältesanvändningen bland passagerare, även om undersökningens resultat från observationerna inte var signifikanta. Det framgick även att bältesanvändningen troligen skulle öka om säkerhetsbältena var bekvämare och mer flexibla. Undersökningen indikerade att bältesanvändningen bland unga passagerare var lägre än bältesanvändningen bland medelålders passagerare och fokus bör därmed troligen läggas på att få de yngre passagerarna att använda säkerhetsbälte mer vid färd med kollektiv busstrafik. / Previous research indicates that it is possible to psychologically affect people to increase their seat belt use on public transport (Young, et al., 2008). The study's hypothesis is that bus drivers can affect passengers' psychologically to use seat belts on public transport by delivering requests. The research questions are whether drivers can affect passengers with a neutral, pressuring, and/or humoristic request, how the seat belt usage appears within different age groups, if there is a difference between the sexes in seat belt usage, and if passengers' habits influence their seat belt usage. Four experimental groups were observed, one of which was the control group. The participants were passengers on a bus traveling from Lidköping to Skövde. 40 participants of the 93 observed were interviewed. Observations of the participants' seat belt use were conducted before and after the delivered request. The results of the observations showed no significant difference in seat belt use after the given request. Neither was there a significant difference in seat belt use between the sexes or a difference between the passengers' seat belt use at the time of the interviews and their habits of using the seat belt on public transport. The results of the interviews showed a significant difference between age groups in seatbelt use. It was suggested that requests from the bus driver would increase the seat belt use, although the observational results were not significant. Furthermore if the seat belts were more comfortable and flexible the seat belt use might increase. Young adults use seat belts less than middle aged adults; therefore, focus should possibly be on increasing the seat belt use of young adults.

Ambulanssjukvården är idag en högteknologisk del av den svenska vårdkedjan där patienten ska förväntas möta samma vårdkvalité som i den övriga vården. Ambulansen är utformad till ett vårdrum där patienten ska kunna vårdas, behandlas och transporteras till sjukhus på ett säkert sätt. Prioritet-1 transport innebär att ambulansen med siren och/eller blåljus påkallar fri väg för att snabbt kunna ta sig till skadeplats och patient, eller snabbt kunna transportera patient till sjukhus. Dessa transporter innebär att ambulansen framförs i hastigheter över rådande hastighetsbestämmelser, och utgör en trafiksäkerhetsrisk för både omgivning, personal i ambulansen och patienten. Tidigare forskning har visat att majoriteten av ambulansrelaterade olyckor uppkommer under prioritet-1 transporter. Samtidigt som det innebär en flerfaldigt förhöjd risk för skador med dödlig utgång för personalen i vårdutrymmet vid dessa olyckor jämfört med personal i förarhytten. Detta förklaras av ambulansens design och tekniska utformning samt låg grad av bältesanvändning hos vårdande ambulanspersonal. Ambulanspersonalen har beskrivit att de vid omhändertagandet av den kritiskt sjuke patienten behöver vara obältade under transporten för att utföra avancerad och livsuppehållande behandling under transport. Att transportera patienter är en av de huvudsakliga uppgifterna i dagens ambulanssjukvård, och i ambulanssjuksköterskans kompetensbeskrivning beskrivs att denne ska kunna transportera patienten på ett patient- och trafiksäkert sätt. Studiens syfte var att beskriva sjuksköterskors bedömning av trafiksäkerheten i ambulansens vårdutrymme under prioritet-1 transport till sjukhus. En webenkät utformades för att undersöka sjuksköterskors bedömning av tre identifierade trafiksäkerhetsrisker i vårdutrymmet, den obältade vårdaren, den obältade patienten samt förekomsten av lösa föremål. Resultatet visade en låg bältesanvändning för vårdande sjuksköterska under transport, en hög bältesanvändning för patienten samt en hög förekomst av lösa föremål i vårdutrymmet. Sjuksköterskans utbildning påverkade inte bältesanvändningen för vårdaren, bältesanvändningen för patienten eller förekomsten av lösa föremål. Dock visade resultatet att specialistsjuksköterskorna inom ambulanssjukvård, bedömde trafiksäkerhetsrisken högre för patienten vid de tillfällen då vårdaren var obältad, än de grundutbildade sjuksköterskorna. Vidare ansåg flera av respondenterna att tidsintervallet då hen var obältad och förekomst av lösa föremål utgjorde en högre risk för vårdande sjuksköterska än för patienten. Det var författarnas slutsats att prioritet-1 transporter med ambulans framförs i höga hastigheter, detta med ökad skade-och mortalitetsrisk för ambulanspersonal och patient vid en eventuell kollision. En markant lägre bältesanvändning hos ambulanspersonalen i vårdutrymmet jämfört med nationell data av civila bilister i Sverige, samt av ambulanspersonalen upplevd dålig fordonsdesign med lösa föremål som följd ökar skaderisken ytterligare. Ambulanspersonalen saknar kunskap kring de risker det innebär att färdas obältad i ett fordon, samt kunskap kring de skador lösa föremål kan åstadkomma vid eventuell skadehändelse med involverad ambulans. Vårdmiljön i ambulansen har stor förbättringspotential, där design och utformning kan minska behovet av vårdarens rörlighet och förekomsten av lösa föremål. Kunskap kring trafiksäkerhet och dess betydelse för patient och vårdare behöver ökas hos den operativa ambulanspersonalen. Nyckelord: prehospital, trafiksäkerhet, utryckningskörning, bältesanvändning, lösa föremål / Ambulance care is today an advanced medical instance of the Swedish care system, where patients can expect to meet the same quality of care as in any other care institution. The ambulance is designed to be used as a room for care where the patient can be safely treated and transported to hospitals in a safe way. Priority-1 transport means that the ambulance with the siren and/or lights, demands free access on the road, to quickly get to the patient, or to quickly transport the patient to the hospital. These transports mean that the ambulance drives at speeds that exceeds speed limits, and poses a road safety hazard to both the environment, ambulance staff and the patient. Previous research has shown that the majority of ambulance-related accidents occur under priority-1 transports. At the same time as it involves a multiple increased risk of fatal injury for the personnel in the care space. This is explained by the ambulance's technical design and low proportion of belt use in ambulance staff. Ambulance staff have described that when handling the severely ill patient, they need to be unbelted during transportation to perform advanced and life-saving treatment during transportation. The patient transport to, or between hospitals is one of the main tasks in today's ambulance care, and in the ambulance nurse's competence description it is described that the ambulance nurse should be capable of transporting the patient in a patient-and road safe way.   The purpose of the study was to describe the nurse's assessment of road safety in the ambulance care area, under priority-1 transport to hospitals.   A web survey was designed to investigate the nurse's assessment of three identified road safety risks in the care area, the unbelted care provider, the unbelted patient and the presence of loose objects.   The result showed a low belt usage for the staff during transport, a high belt use for the patient and a high incidence of loose items in the care space. The nurses level of education did not affect the use of seat belts for the nurses, seat belt use or the occurrence of loose objects. However, the result of the fact that the ambulance nurse compared with the undergraduate nurse assessed the road safety risk higher for the patient on occasions when the caretaker was unbelted. It was significantly more common that the nurse considered the time interval when he or she was unbelted as a risk for him/ herself, and the loose objects occur to be posed a higher risk to the caregiver than to the patient. It was the authors' conclusion that priority 1 transports with ambulances are performed at high speeds, whit increased injury and mortality risk for ambulance staff and patient in a possible collision. A significantly lower seat belt use of ambulance staff in the care space compared to national data of civilian drivers in Sweden, as well as the ambulance staff's experience of poor vehicle design with loose items as a consequence, increases the risk of injury further. The care space in the ambulance has great potential for design improvments which can reduce ambulance nurses need of mobility and the presence of loose objects. Knowledge of traffic safety and its importance for patients and care givers, needs to be increased in the operational ambulance personnel.   Keywords: prehospital, traffic safety, emergency driving, seat belt use, loose objects