The aim of the study was to examine adolescents’ experiences of having brachial plexus birth palsy, which is impaired arm function due to a birth injury. Psychosocial focal points were how the adolescent’s experience their lives concerning studies, spare time activities and relationships, experiences of limitations in comparison to their peers, and how they experience health care. Eight adolescents who had surgery of the injury were interviewed. Through qualitative phenomenological analysis the following meaning units were identified: ‘Me and others’; ‘Professional medical contacts and experiences’; and ‘Adjustment and strategies to solutions and obstacles’ with essences ‘Disabled or have a disability’; ‘Then and now’ and ‘Lack of references’. The result showed that the adolescents did not identify themselves as disabled, and did not focus on their arm, but wished for improved physical function. They had good support from health care, although wanted more follow-ups and more aimed information. They had adjusted well to their injury, but did not have any comparisons as they had their injury since birth. Understanding the experiences adolescents with BPBP have is essential for advancing the care of these individuals. Further research is necessary regarding the experience people with this injury have. / Syftet med studien var att studera ungdomars erfarenheter av att leva med en plexusskada, det vill säga nedsatt armfunktion på grund av en förlossningsskada, ur ett psykosocialt perspektiv med fokus på hur ungdomarna upplever sina liv beträffande studier, fritid och relationer, upplevelser av begränsningar i jämförelse med generationskamrater på grund av skadan, samt erfarenheter av sjukvården. Åtta ungdomar som opererats för skadan intervjuades. Genom kvalitativ fenomenologisk analys kunde följande meningsbärande enheter urskiljas: ’Jag och andra’; ’Professionella kontakter och erfarenheter’ och ’Anpassningar och strategier till lösningar och hinder’ där ’Funktionshindrad eller ha funktionshinder’; ’Då och nu’ samt ’Brist på referenser’ var gemensamma samtalsämnen. Resultatet visade att ungdomarna inte betraktade sig som handikappade, de fokuserade inte på sin arm i sin vardag, och önskade klara av mer fysiska aktiviteter. De upplevde gott stöd från sjukvården, men önskade uppföljningar och mer riktad information. De hade anpassat sig till skadan, men upplevde att de inte kunde jämföra med andra eftersom de haft skadan sedan födseln. Att kunna förstå ungdomars erfarenheter av att leva med en plexusskada, är nödvändigt för att förbättra vården och bemötandet för dessa individer.