Aggressiv skatteplanering är en form av skatteundandragande som har ansetts skapa ett flertal negativa konsekvenser som går ut över staters finansiella ställning och förorsakar osund konkurrens mellan multinationella företag och företag som inte kan tillämpa aggressiv skatteplanering. Det är en form av skatteundandragande som varken är inom ramen för gällande rätt eller strider mot lagen men är en sådan som strider mot etiska standarder och juridiska principer. EU har utfärdat ett direktiv som innebär att gemensamma bestämmelser ska införlivas i respektive medlemsstat avseende rapporteringsskyldighet om gränsöverskridande arrangemang som kan utgöra aggressiv skatteplanering (DAC 6). Regeringen överlämnade prop. 2019/20:74 till riksdagen den 30 januari 2020 som avser genomförandet av EU-direktivet.Bestämmelserna trädde i kraft 1 juli 2020 och syftar till att förhindra aggressiv skatteplanering genom att Skatteverket (SKV) får kännedom om olika former av aggressiv skatteplanering i ett tidigt skede. Rapporterna om de gränsöverskridande arrangemangen ska lämnas till SKV som har i uppgift att utreda och upptäcka olika former av skatteupplägg som utgör aggressiv skatteplanering. Det har framförts en del kritik och förvirring kring regelverkets innehåll. I den här uppsatsen kommer regelverkets helhet och SKV:s möjlighet till att upptäcka aggressiv skatteplanering att beaktas. Vidare kommer beaktandet även inrikta sig på eventuella brister i lagbestämmelserna och förslag på huruvida de bristerna kan åtgärdas. Som slutsats har en del faktorer som kan försvåra SKV:s möjlighet till attupptäcka nya former av skatteupplägg som utgör aggressiv skatteplanering identifierats. En av faktorerna är det breda tolkningsutrymmet som kan driva uppgiftsskyldiga till att överrapportera som således medför en administrativ belastningför SKV. För att regelverkets syfte ska kunna uppfyllas har ett antal förändringar ansetts nödvändigt och angivits som förbättringsförslag.

The growing digitalization of the world’s economy and the further integration of the EU:s internal market, combined with aggressive tax schemes becoming more and more sophisticated, has caused a growing need for unionwide effort to prevent aggressive tax-panning practises. The Council Directive (EU) 208/822 often referred to as DAC-6 is but the latest step in the European Union’s ongoing work to fulfil that need. The directive which to a large degree is built on the OECD:s BEPS project action 12, aims to provide early information to tax agencies within the union about potentially harmful tax-arrangements, at an early stage. The hope is that armed with that information can member states intervene in an early stage and protect the tax base. The directive is not uncontroversial and has faced criticism and ongoing legal action[1] for being vague, infringing on the rights guaranteed in the EU charter of fundamental rights and potentially the four freedoms. Whenever the union choses to use its competence to enact legislation, it must abide by the principles of proportionality and subsidiarity, and questions have been made if the directive has gone unproportionally far to combat tax evasion. The vague implementation and use of the main benefit test have also been criticised for possibly being contra productive in combating aggressive tax practises and causing European enterprises to become less competitive due to mounting administrative costs.  [1] Se C-694/20.