Utvecklingen av digitala kontaktvägar har ökat inom primärvården i Sverige. Detta har lett till att antalet digitala vårdbesök har stigit där fler vårdgivare erbjuder möjligheten för patienter att söka vård digitalt. Telemedicin, medicinsk vård på distans, ökade under Covid-19-pandemin och har visat sig kan hjälpa med förkortning av vårdköer och minska spridning av virus, vilket kan minska belastningen på vården. Samtidigt visar forskning att kommunikation mellan patient och vårdpersonal försvåras vid videosamtal samt att videosamtal kan försvåra diagnossättning för vårdpersonal. Denna studie syftar till att genom åtta semi-strukturerade intervjuer med svenska allmänläkare vidare utforska deras upplevelser och attityder av hur digitala vårdbesök påverkar mötet och relationsbyggandet mellan läkare och patient samt hur det påverkar allmänläkares möjligheter till diagnossättning och upprätthållande av patientsekretess. Resultatet av de transkriberade intervjuerna visar att digitala patientmöten inte kan mäta sig med fysiska när läkare ska bygga en relation med nya patienter samt att fysiska patientmöten ger läkare mest information att använda sig av vid diagnossättning. Det framgår även att läkare upplever att de kan hantera och upprätthålla patientsekretessen vid digitala vårdbesök lika bra som vid fysiska vårdbesök och att den tillgänglighet som digitala patientmöten erbjuder kan användas som komplement till traditionella, fysiska möten. / The development of digital contact routes has increased within primary healthcare in Sweden. This has led to an increase in the number of digital healthcare visits, where more healthcare providers offer the opportunity for patients to seek healthcare digitally. Telemedicine, the provision of remote clinical services, increased during the Covid-19 pandemic and has been shown to help shorten healthcare waiting time and reduce the spread of viruses, which can reduce the burden on healthcare. Simultaneously, research shows that communication between patient and healthcare staff is made more difficult during video calls and that video calls can make diagnosis difficult for healthcare staff. This study aims to, through eight semi-structured interviews with Swedish general practitioners, further explore their experiences and attitudes of how digital healthcare visits affect the meeting and relationship building between doctor and patient, as well as how it affects general practitioners' opportunities for diagnosis and maintaining patient confidentiality. The results of the transcribed interviews show that digital patient meetings cannot measure up to physical ones when doctors have to build a relationship with new patients and that physical patient meetings give doctors the most information to use when making a diagnosis. It also appears that doctors feel that they can manage and maintain patient confidentiality during digital healthcare visits as well as during physical healthcare visits and that the accessibility that digital patient meetings offer can be used as a supplement to traditional, physical meetings.

Sammanfattning: Introduktion: Tidig upptäckt av cerebral pares (CP) möjliggör tidig behandling, när hjärnans plasticitet är bäst, vilket optimerar barnets utveckling. I Sverige erbjuds alla barn motoriska utvecklingsuppföljningar inom barnhälsovården (BHV). Barn med kända riskfaktorer för CP följs dessutom inom neonatala uppföljningsprogram, där evidensbaserade bedömningsmetoder används vid motorisk bedömning. För en patientsäker vård behöver nedsatt motorik och CP tidigt identifieras, oberoende vart barnen följs. Syfte: Undersöka skillnader mellan barn med CP tillhörande högriskgrupp (HR) eller lågriskgrupp (LR), gällande första kontakt med fysioterapeut och motorisk bedömning, i Region Uppsala. Metod: Kvantitativ journalstudie med deskriptiv, retrospektiv och komparativ design valdes. Barn födda 2010-2016, diagnostiserade med CP 2010-2018 i Region Uppsala inkluderades. Barnen delades in i HR/LR för CP. Mätvariabler: motorisk nivå och kvalitet, funktionsnivå, typ av CP, ålder första kontakt med fysioterapeut samt ålder remittering till habiliteringsverksamheten. Deskriptiv statistik och icke-parametriska statistiska test användes, p-värde ≤0.05. Resultat: Trettiosju barn inkluderades, 22 HR/15 LR för CP. Barnen med högrisk bedömdes av fysioterapeut, erbjöds behandling samt remitterades till habiliteringsverksamheten signifikant tidigare. Barn med sämre funktionsnivå remitterades signifikant tidigare till habiliteringsverksamheten. Slutsats: Barn med CP i Region Uppsala har ojämlik tillgång till fysioterapeutiska bedömningar och behandlingar. Barn med högrisk för CP bedömdes av fysioterapeut och remitterades till habiliteringsverksamheten tidigare.  Barn med sämre funktionsnivå remitterades också tidigare. Evidensbaserade bedömningsmetoder verkar möjliggöra tidig upptäckt av motoriska avvikelser och därigenom möjlighet till tidiga interventioner. Ett sätt att erbjuda patientsäker och jämlik vård för barn med utvecklingsavvikelser, kan vara att använda evidensbaserade bedömningametoder inom verksamheter vars mål är identifiering av utvecklingsavvikelser. / Abstract: Introduction: Early detection of cerebral palsy (CP) allows for early treatment, when brain plasticity is at its best, which optimizes the child's development. In Sweden, all children are offered motor developmental surveillance in child health services. In addition children with known riskfactors of developing CP are enrolled in neonatal follow-up, using evidence-based assessment methods. In order to provide patientsafe and quality of care, early identification of impaired motor function and CP is needed, regardless of where the children are monitored. Aims: Investigate differences between children belonging to high or low riskgroup for CP regarding first contact with physiotherapist and assessed motorskills, in Region Uppsala. Methods: A quantitative journalstudy with descriptive, retrospective and comparative design was selected. Children born 2010-2016 diagnosed with CP 2010-2018 in Region Uppsala were included and divided into children with high or low risk to develop CP. Measures: motor performance, level of disability, type of CP, first visit at physiotherapist, age of reffered to habilitation-services. Descriptive statistics and non-parametric statistical tests were used, p-value ≤0.05. Results: Thirty-seven children were included, 22 with high-risk and 15 with low-risk for CP. Children with high-risk were assessed by physioterapist and referred to habilitation-services significantly earlier. Children with more severe disability were also referred significantly earlier. Conclusion: Children with CP in Region Uppsala have unequal access to timely physiotherapy and habilitation-services. Evidence-based assessment methods enable early detection of motor abnormalities and allows for early treatment. To provide safe and equal care, all professionals performing developmental surveillance should use evidence-based assessment methods.