Stretching som uppvärmningsrutin inför idrottsaktiviteter anses ha både skadeförebyggande och prestationshöjande effekter. Studier antyder att statisk stretching kan ha negativ inverkan på prestationen, särskilt explosiva aktiviteter som hopp och sprintlöpning. Syftet med studien var att undersöka effekten av statisk stretching (SS) respektive dynamisk (DR) rörlighets-uppvärmningsprotokoll på prestationen vid sprintlöpning över 200 meter samt inverkan av muskellängd/rörelseomfång på eventuella effekter. Elva träningsvana löpare, 20-35 år, sju män och fyra kvinnor genomförde vid två tillfällen maximal 200-meterslöpning. Löpningarna föregicks vid ena tillfället av SS och det andra av DR i en randomiserad ordning. Tiden mättes med ett portabelt fotocellsystem. Deltagarna utgjorde sina egna kontroller och skillnaden i löptid mellan SS och DR analyserades parvis (Wilcoxon signed rank test). Korrelation mellan löptid och deltagarnas ROM i nedre extremiteten, mätt med goniometer analyserades (Kendall’s Tau B). Tendens till snabbare löptider visades efter DR (1,01%, p=0,077) jämfört med SS. Skillnader, dock ej signifikanta var störst första 100 meter (2,78%) och omvänt avslutande 100 meter(-0,40%). Ett samband antyddes mellan hur snabba löparna var och effekten av SS-DR (Tau B=0,382), där resultaten för männen, som generellt var snabbare visade signifikant samband (Tau B=0,905, p=0,003). Inga samband återfanns mellan ROM/muskellängd och prestation. Signifikant samband sågs dock mellan duration vid stretching och löptid (Tau B=0,48-0,56, p=0,021-0,042). Studien fann i linje med tidigare forskning tendenser till snabbare löptider vid DR jämfört med SS. Eventuella effekter av stretching kan vara små men av betydelse för snabba löpare på distanser upp till 200 meter. Fortsatt forskning på området bör inkludera homogena grupper där slumpmässiga effekter på prestationen minimeras. Utifrån resultaten föreslås att DR inkluderas i uppvärmningen framför SS.