Allt fler föräldrar vill ha samhällets hjälp med att få hem sitt barn efter ett umgänge eller växelvis boende med den andra föräldern. Det är även allt fler som vänder sig till Utrikesdepartementet för att få hjälp med att få hem sitt barn som förts utom landet. Brottet egenmäktighet med barn anmäls i allt högre grad men antalet personer som ställs till ansvar för brottet är under åren relativt konstant. Detta arbete syftar till att tydliggöra under vilka förutsättningar en förälder eller annan kan ställas till ansvar för brottet egenmäktighet med barn samt vilket skydd barn kan ges mot att egenmäktigt skiljas från sin vårdnadshavare eller olovligt föras bort. Området är relativt outforskat och arbetet bygger främst på studier av lag, förarbeten och praxis. I arbetets inledande skede har även en åklagare och en advokat intervjuats i frågan. Brottet egenmäktighet med barn utgör endast en del av det skydd samhället ger barn mot egenmäktighet och olovligt bortförande. Arbetet ger även en kort redogörelse för dessa kringliggande regler. Arbetets fokus ligger på brottet egenmäktighet med barn. Av vad som framkommit är det område där rättsregeln 7:4 BrB är tillämplig relativt begränsat. Den största avgränsningen görs då åklagaren inte har någon åtalsplikt. Åtal får endast väckas om det är påkallat ur allmän synpunkt. Bakgrunden är att det från lagstiftarens sida finns en oro att otillbörliga åtal kan leda till att angivelse används i syfte att trakassera och innebära opåkallade ingripanden i den privata sfären. Mot bakgrund av Sveriges ratificering av barnkonventionen med det skydd som denna konvention ger både vad gäller barns rätt att komma till tals och barns rätt att få skydd mot olovligt bortförande kan det finnas anledning att se över lagstiftningen rörande egenmäktighet med barn. Sedan straffbestämmelsen om egenmäktighet infördes har vårdnadsinstitutet förändrats i flera avseende vilket kan ge ytterligare anledning till en översyn av bestämmelsen.

No description available.