No description available.

Kontaktförbud är en skyddsåtgärd som syftar till att skydda brottsoffer mot utsatthet för hot och våld. Avslag på ansökningar om kontaktförbud har lett till allvarliga konsekvenser för de brottsutsatta. Det senaste decenniet har kontaktförbudslagstiftningen utvecklats och utvidgats flertalet gånger, men ändock brister lagstiftningen i att säkerställa ett skydd för brottsoffer. Mot bakgrund av lagstiftningens ineffektivitet syftar denna studie till att undersöka hur utvidgningar av kontaktförbudslagstiftningen kan förstås. Uppsatsen utforskar hur lagändringar av kontaktförbudslagen legitimeras av de politiska partierna i den svenska kriminalpolitiska diskursen. Med avstamp i symbolpolitik och styrning som teoretiskt ramverk studerar uppsatsen lagförslag i form av elva motioner, tre propositioner och en riksdagsdebatt som föranledde tre ändringar av kontaktförbudslagstiftningen som trädde i kraft mellan 2011–2022. Metoden som används för att analysera det politiska materialet är reflexiv tematisk analys, som resulterade i att tre teman konstruerades för att besvara uppsatsens frågeställningar. Dessa teman är; Statens handlingskraft, Brottsoffret som medel och Förskjutning av ansvar. Analysen visar att lagförslagen huvudsakligen legitimeras genom att de kan uppvisa politikernas och statens handlingskraft när lagförslagen markerar mot oönskade beteenden. Vidare legitimeras lagförslagen genom hänvisningar till brottsoffers behov av skydd. Specifikt den hotade kvinnan formuleras till ett skyddsvärt brottsoffer och kvinnors behov av skydd används för att legitimera lagförslagen. Detta trots att kontaktförbudslagstiftningen är en könsneutral lagstiftning. Fortsättningsvis ligger ansvaret för att ett kontaktförbud ska kunna ge skyddspersonen ett adekvat skydd på att förbudspersonen ansvarar för att följa kontaktförbudet. Statens ansvar att garantera skyddspersonerna skydd från fortsatt utsatthet är därför begränsat. Lagförslagen legitimerar utvidgningar av lagstiftningen dels genom försök till utökad kontroll av förbudspersonerna, dels genom att staten framställer sig som mer handlingskraftig och ansvarig för brottsoffrets skydd.